Hon gjorde allt – för att bli älskad

Filmstjärnan Jane Fonda avslöjar sanningen om sitt liv: hetsätning, droger, förnedring och självförakt

Foto: AFTONBLADET BILD
"JAG VAR EN MARIONETT" I sitt sista (?) äktenskap, med Ted Turner, krävde maken att Jane Fonda ständigt skulle vara vid hans sida. Hon fann det luxuösa livet och flackandet mellan de 20 egendomarna tomt och meningslöst. Så hon började söka sig inåt och bakåt – reslutatet blev memoarboken ”Mitt liv så här långt”, där hon beskriver sig som en lydig marionett till de män hon levt med.
RELATIONER

När Jane Fonda vid 60 års ålder skärskådar sitt liv finner hon att hon varit modig i allt – utom kärlek.

Hon hetsåt, tog droger, tvingade sig till gruppsex, svek sina barn, begravde sina känslor, skar sönder sin kropp.

För att få en mans kärlek.

Jane Fondas självbiografi ”Mitt liv så här långt” ges ut på svenska (Brombergs) i mars och väckte i USA respekt för sin frispråkighet. För vid sidan av den magnifika framgångssagan om filmstjärnan, aktivisten och workout-gurun löper en mörkare – och mer allmängiltig – berättelse om en kvinna som plågats svårt av självförakt.

Hon skriver att vi med fog kan se henne som en lydig marionett till de starka männen i hennes liv: pappa Henry Fonda, filmregissören Roger Vadim, politikern Tom Hayden, mediemogulen Ted Turner. Men – skriver Jane Fonda i försoning – hon har samtidigt använt sina män som redskap, för att göra det hon ville men inte vågade ensam.

Känslan av att hon måste utplåna sig själv för att vinna en mans kärlek grundas när hon är barn och förgäves trånar efter sin frånvarande pappa, en lynnig och tungsint man som ingen kommer nära.

Mamma, societetskvinnan Frances Ford Seymoure, blir ensam med tre barn när Jane är tio år, och bryts ner av depressioner.

Tolv år gammal ser Jane en sista skymt av mamma, på permission från mentalsjukhuset. Jane spelar ”Hej knekt” med sin bror Peter och vägrar hälsa.

Mamma stoppar i smyg på sig en rakkniv och senare i sjukhusets badrum skär hon upp halsen. ”En hjärtattack”, förklarar pappa för dottern. Sanningen får Jane senare, från en skvallertidning.

Då har Jane redan beslutat sig för att bli perfekt så att en man ska kunna älska henne. Som 13-åring upptäcker hon sin ofullkomlighet – hon är inte tillräckligt smal – och börjar hetsäta och kräkas, i en helig ritual som alltid är ”sista gången”. Samma kontrollbehov gör henne senare beroende av amfetamin, som tar bort aptiten och gör henne energisk och känslosam – en bättre skådespelare, inbillar hon sig.

Bulimin pågår tills hon är över 40.

Jane Fonda har vunnit flera Oscar, lekt med Kennedys barn, träffat ”alla”, badat med Greta Garbo på franska Rivieran (Garbo badade naken) – men det är sin ”vanlighet” hon vill betona. Många kvinnor har som hon tappat kontakten med sin kropp och själ, upptäckte hon med åren: ”...en stor del av min resa är alla kvinnors”.

Den första kärleken möter Jane 1963 i Paris genom nära vännerna Simone Signoret och Yves Montand. Då har Jane Fonda studerat hos den tidens guru Lee Strasberg, lektioner som hon betalat med jobb som fotomodell i Eileen Fords stall.

Filmregissören Roger Vadim är 36, hon är tio år yngre och besatt av honom, slutar äta helt, förutom kanterna av hans bröd och ost. Han ger honom (i efterhand) två ansikten: ett som charmfull, ömsint pappa - och ett som ”grym, ansvarslös, slösaktig kvinnohatare”.

Jane är effektiv hemmafru, Roger är otrogen, de är ju inte heller gifta - ”för borgerligt” anses det i deras Pariskretsar. Roger vill ha en andra kvinna i sängen och Jane protesterar inte, tvärtom, hon spelar entusiastisk för att inte verka trist.

Hon vågade inte kräva trohet, skriver hon. Hellre svek hon sig själv, som hon var van. Jane Fonda minns frukostarna efter dessa nätter, då hon alltid ville tala med kvinnan som gästat hennes säng och, om det var en prostituerad, veta varför hon börjat på den banan. ”För mig var det ett sätt att göra relationen mänsklig.”

De har ett spännande liv. Vännerna heter Marlon Brando, Mia Farrow, Dennis Hopper, Jack Nicholson. Jane tänker att om hon låtsas vara generös kommer hon att bli det på riktigt och Roger kommer inte att upptäcka att hon inte är lika sexig som hans första fru Brigitte Bardot, utan bara Jane som avskyr sin kropp, kräks upp till åtta gånger dagligen och hankar sig fram på amfetamin. Hon skriver utan omsvep: ”Jag har prövat nästan allt som inte kräver nålstick i huden”.

1968, när hon är gravid, vet Jane Fonda inte riktigt var Vietnam ligger. Hon går på protestmöte där Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir talar, blir generad över att vara amerikan – och ett långvarigt engagemang föds.

Då är förhållandet på upphällningen. Men först får de en dotter. När den ettåriga Vanessa en kväll ser henne rakt in i ögonen vänder Jane bort blicken. ”Jag ville inte att någon skulle känna mig.”

I nästa fas av sitt liv blir Jane Fonda den engagerade samhällsmedborgaren i en krets av advokater, soldater, ”radikala”. Och, som hon klarsynt skriver: ”De var naturligtvis män, allesammans”.

Blivande politikern Tom Hayden har flätat hår, pannband och gummi-sandaler när de möts. Jane gråter över hans Vietnambilder och tänker att han är mannen i hennes liv, han ska inspirera henne, lära henne leda.

De får en son och 16 års äktenskap. Jane Fonda är inte rädd för att åka till Hanoi under brinnande krig, hon uthärdar att CIA-bevakas, buggas och kallas ”samhällsfara”.

Men klarar inte att säga emot sin man.

Och de glider isär. Tom blir politiker – Jane startar sin workout-rörelse för att dra in pengar till sin och framför allt makens arbete för CED, en gräsrotsorganisation som arbetar för fattigas ekonomiska rättigheter.

Hon tjänar 17 miljoner dollar på att lära världens kvinnor bäckenbottenträning – och maken börjar finna henne ytlig. Jane längtar efter kvinnlighet. Men ”i stället för att verkligen ta itu med krisen skaffade jag mig bröstimplantat”.

Vid skilsmässan är hon 51 år. Och då ringer Ted Turner, mediemogulen, febrigt energisk och intensiv i sin målmedvetna uppvaktning. Han har bett sitt tv-bolag CNN göra research och funnit att hon är Den Rätta – om hon ger upp sitt arbete.

Han kräver absolut tillgång till henne och hon antar den för henne ultimata utmaningen: att leva i närhet. Den närhet hon alltid flytt, har hon nu insett efter år av terapi. Och Ted vill inte vara ensam en sekund.

Jane beundrar en man som ogenerad på första dejten säger ”Gorbatjov är min kompis och Castro också”, som omformulerat tio Guds bud (!), som skapat dygnet runt-nyheter trots att alla rådgivare avrått och som öser miljarder till välgörenhet – själv får Jane en släktstiftelse på tio miljoner dollar i 60-årspresent.

Det är 1997, de sliter med äktenskapet och Jane inser att hon inte alls kommit över sin tvångsmässiga drift att vara till lags. En superlyxig flackande tillvaro mellan tjugo egendomar tär på henne. Och hon börjar skriva ner sitt liv, drabbad av en längtan efter andlighet, sammanhang, att förstå vem hon är och var.

Att hitta hem.

62 år gammal skiljer hon sig – och tar bort bröst-implantaten. Hon skriver att hon nu ”har en bit av tredje akten kvar”, i Atlanta där hon har nära till sina barn och där hon arbetar med projekt som framför allt stöder unga kvinnor.

Den 19 mars besöker Jane Fonda Sverige.

Kerstin Weigl