– Nu har min dotter förlåtit mig

Jane Fonda om sin uppväxt, männen och ätstörningarna

1 av 2 | Foto: Jerker Ivarsson
Släpper bok om sitt liv När Jane Fonda fyllde 60 år greps hon av en stark längtan efter sammanhang. Denna längtan har nu blivit historien om hennes liv, som nu finns på svenska.
RELATIONER

Det tog Jane Fonda 62 år att sluta plåga sin kropp och utplåna sig själv för att få en mans kärlek.

Att finna frid.

– För första gången har jag ingen man – och jag mår bra.

Hon är 68 nu, har späd flickfigur i snäva byxor och sitter ytterst på hotellsoffans kant – intensivt uppmärksam. Ögonen dolda bakom glas tonade åt grågrönt. En gång tar hon av dem, några sekunder, och lägger ett finger på kindbenet där ett fint krackelerat mönster anas.

– Jag ska spela in en film i juni och det blir en sådan stark press att göra mig av med de här. För rynkor skrämmer mig, om jag ska vara ärlig.

Hon sätter tillbaka glasögonen.

– Hey – jag är inte dum, jag vet att jag ser bra ut för att vara 68. Ändå känner jag pressen. Men jag ska verkligen försöka stå emot! I Hollywood ser alla likadana ut och det är så hemskt. Så hemskt. Det är inte ens så att man ser ung ut, bara konstig och stram och de där läpparna...

Arbetade i fem år

Hon putar groteskt med munnen, vi skrattar och jag känner igen hennes drastiska stil från boken ”Mitt liv så här långt” (Brombergs) som hon är i Sverige för att marknadsföra.

Det var inför sin 60-årsdag hon greps av en stark längtan efter sammanhang, ”jag ville inte dö utan att känna mig själv”. Arbetet tog fem år. Det var inte framgångssagan hon ville skriva, utan en djupt allvarlig histora om en kvinna som plågats svårt av självförakt, men finner försoning.

Pappa Henry Fonda var den förste man vars uppmärksamhet hon förgäves trånade efter.

Modern tog sitt liv

– Medan jag skrev boken fick jag ett samtal från Martin Luther Kings dotter. Jag frågade om hennes pappa någonsin satte henne i knät och talade om livet och hon sa nej. Inte min pappa heller. Men hon har sin pappas tal och jag har min pappas filmroller, som visar vem han ville vara. Våra pappor gjorde så gott de kunde.

Mamman Frances tog sitt liv när Jane var tolv.

– Well, hon var psykiskt sjuk och hade utnyttjats sexuellt som flicka... Såren var djupa. Men eftersom jag förstår det kan jag förlåta.

Måste man förlåta sina föräldrar?

– Absolut. Men man måste förstå vad man förlåter. Och då måste man uppsöka mörka ställen inom sig, det är smärtsamt och du blir arg. Men om du inte förlåter tror du att det är ditt fel, att du inte fick kärlek för att du inte dög. Förlåtelsen är att känna: det som hände hade ingenting med mig att göra.

Har din egen dotter förlåtit dig?

– Jag tror det. Vi pratade på nyårsafton om vad som varit det viktigaste som hänt oss i år, och hon pekade på mig och sa: Du.

Dottern Vanessa föddes i det första äktenskapet med regissören Roger Vadim, som var slarver, spelare och alkoholist. I sitt andra äktenskap, med politikern Tom Hayden, blev hon känd som ”Hanoi Jane”, hårdbevakad av CIA, förtalad som ”samhällsfara” för sitt motstånd mot kriget i Vietnam. Här är det inte tal om försoning.

”Vansinnet pågår i Irak”

– Nixons regering ville försöka åtala mig för förräderi, de använde jurister och högerkrafter i media och skapade myten om Hanoi Jane. Det var medvetet, välregisserat, folket skulle luras att tro att fredsrörelsen saboterade kriget.

– Vi har tydligen inte lärt oss något av Vietnam. Nu pågår vansinnet i Irak.

En sak är svår att förstå; samtidigt som Jane ville förändra världen levde hon med ett självhat som gör henne sjuk. Hon hetsåt och kräktes i hemliga ritualer - under 30 år.

– Ja, gud vet vad jag kunde ha åstadkommit om jag varit frisk. (Skratt.) Jag var inte ens medveten om att jag inte var ensam, att det fanns ett namn för det här: bulimi.

– Jag trodde det handlade om min hemska, fruktansvärda, äckliga brist på självdisciplin.

Hur höll du sjukdomen hemlig?

– Lätt! Jag såg till att gifta mig med andra missbrukare, som inte märkte vad jag höll på med.

”Jag var olycklig”

Under sina politiska år började hon också lära ut work out, för att dra in pengar till parets olika politiska projekt. Medan maken föraktade hennes ytlighet. Jane Fonda gjorde ansiktslyft och skaffade silikonbröst.

– För att jag var olycklig, jag kände mig könlös, tom, torr, hemsk. Och när vi mår dåligt blir vi sårbara för konsumtionssamhället. Jag trodde verkligen att ”om jag har bröst, då blir jag en kvinna”.

Genast efter skilsmässan uppvaktades hon av Ted Turner, mediemogul och excentrisk miljardär.

– Han var inte rädd för min framgång. Och han behövde mig, jag hade aldrig varit med om det. Mina andra män fick mig känna mig dum och värdelös. Problemet var bara att Ted gav mig självförtroendet, jag började läka, och ville bli älskad för den jag är, hela mig. Men han kunde inte det. Så jag blev tvungen att välja.

Nu lever Jane Fonda ensam i Atlanta, ruvar på nästa bok och har slutat dricka alkohol.

– Jag hade lovat mig själv att leva mycket medvetet, jag har prövat alla droger som inte kräver en spruta men detta är min tredje akt - och jag har inte tid för repetitioner.

1960-talet

Foto: Aftonbladet bild
Make nr 1: Roger Vadim.

1970-talet

Foto: AP
Make nr 2: Tom Hayden.

1980-talet

Foto: AP
Make nr 3: Ted Turner.

1990-talet

Läs också

Kerstin Weigl