”Nu vågar jag vara stjärna”

Aftonbladet följde exklusivt Cardigans på turné

1 av 3 | Foto: Stefan Mattsson
cardigans trivs igen. Sångerskan Nina Persson och killarna i Cardigans har hittat sin stil. Nu tycker de att det är kul att spela tillsammans igen.
RELATIONER

Nina Persson och Cardigans från Jönköping blev snabbt världsstjärnor. Utan att egentligen ha kämpat för det.

14 år senare har de funnit sin egen stil – och tycker det är kul med musik igen.

Aftonbladet åkte med bandet på turné.

När jag anländer är det bara några timmar kvar till turnépremiären på Vega i Köpenhamn. Allt är lugnt backstage, även om det inte låter så.

– Jag glömde tio vinare på hotellrummet, säger Peter Svensson.

– Först sprit och cigg, sen intervju, säger Magnus Sveningsson till mig.

– Turnén har pågått i tre timmar och jag är redan bakfull, tillägger han.

Skivbolagstjejen från Sverige delar ut babyprodukter från Weleda till, förmodar jag, Peter Svensson och Bengt Lagerberg eftersom de är pappor. Jag lär mig att Bengts son heter Otis efter soullegenden Otis Redding.

Skivbolagstjejen delar ut ett plagg som nån designer skickat med henne att ge till Nina. Jag lär mig att popstjärnor bara får saker utan att betala. De är ju levande reklampelare.

Jag undrar om några ritualer försiggår före spelningarna, ungefär som när ett hockeylag samlas runt sin målvakt före första nedsläpp. Nina påpekar att det är viktigt att byta om, att sjunga upp sig så att rösten inte går sönder, att bajsa, och att den enda kollektiva ritualen består i att bandet ställer sig i ring och kramas.

– Det var Peter som kom på den idén, säger Magnus Sveningsson. Vi kramas och ser varandra i ögonen som en påminnelse om att det här är nåt vi gör tillsammans. Det är så lätt att man flyter omkring i sin egen värld, att alla tar varandra för givna.

Det tog Cardigans snudd på tio år att börja kramas, att bli ett riktigt lag.

En turné är en resa, ja, men den riktiga resan är den som ledde fram till att de började kramas.

Cardigans är Nina Persson, sång och texter, Peter Svensson, gitarr och kompositör, Lasse Johansson, keyboards, Magnus Sveningsson, bas, Bengt Lagerberg, trummor.

Cardigans har funnits i 14 år och slog igenom ute i världen efter cirka 15 minuter.

Okej, inte riktigt så snabbt, men det gick häpnadsväckande fort, mindre än ett år förflöt från det att bandet bildades till att det hade skivkontrakt.

– Målet var att första skivan skulle sälja 5000 exemplar, men det bara sprutade i väg och man reflekterade inte så jättemycket över det, ifrågasatte inte om man kunde stå för musiken, säger Bengt.

Det fanns ingen vilja bakom, jo, naturligtvis fanns det en vilja att göra god musik, men ingen vilja till att bli internationella popstjärnor som vässats i små sunkiga replokaler och på små sunkiga scener. Ingen egentlig kamp.

Cardigans hade funnit på svaret hur man får ett skivkontrakt och når internationell framgång utan att ha ställt sig frågan.

Då är det svårt att riktigt glädjas. Då är det svårt att riktigt känna sig bekväm.

– Det är ju inte helt naturligt att axla rollen som popstjärna om man är 19 bast och kommer från Huskvarna och aldrig ens träffat nån som spelat in en skiva, inte ens kommit i kontakt med nån från branschen, och sen så går man själv och säljer en miljon skivor direkt, säger Peter.

– Man hade inte ens hunnit börja tycka att det var åtråvärt och cool, säger Nina.

Cardigans debuterade med ”Emmerdale” (1994) och allt gick strax från stort till större: ”Life” (1995) och ”First band on the moon” med världshiten ”Lovefool” (1996), sålde två miljoner var. De åkte på världsturnéer och sålde bland annat ut den klassiska konsertarenan Budokan i Tokyo, vilket har samma symboliska betydelse för en rockmusiker som för en sjöman att stå på däck och runda Kap Horn.

Många är de som skulle krypa nakna över den sibiriska tundran för att få uppleva det. Nina vantrivdes.

– Det gjorde det om möjligt än deppigare. Man borde ju må så jävla bra!

Hon ler och säger att hon i dag faktiskt har skuldkänslor över det.

– Varför var vi inte mera tacksamma? Det var bortskämt av oss. Jag vet ju att det finns horder av kids där ute som skulle mörda för att få uppleva allt vad vi fick uppleva.

I dag framstår de tre första skivorna som en estetisk lek där melodier och arrangemang målar upp ett 1960-talistiskt gardenparty i pastell: klingande cocktailglas, solsken mot en rosa kuliss, och Nina som en Lolita både till röst och utseende.

Det är ofta väldigt bra, men det låter maskerad. Det var det också. Stilidealet kom från producenten Tore Johansson på studion Tambourine i Malmö.

– Det var befriande att inte tänka efter och bara göra nåt, men det fick man ju äta upp efteråt, när vi sålde miljontals skivor och märkte, shit, folk tar det här på allvar, säger Peter.

– Folk förväntade sig att vi skulle ha en stor filosofi bakom allt. Det hade vi ju inte. Fast det ville man inte säga... Journalister rabblade listor på saker de förväntade sig att vi lyssnade på, eller filmer som vi sett, som vi aldrig ens hört talas om, säger Nina.

I takt med att Peter och Nina berättar om de tidiga åren ser jag allt klarare utkastet till en svart komedi om ett band som står helt främmande inför sig självt och sin succé.

Men jag är förvarnad. Jag har redan pratat med Magnus och Bengt.

– Jag kan så här i efterhand känna att skivorna fram till ”Gran turismo” (1998) hade jag inte köpt själv. De var roliga att spela in och jag gillade dem och så där, men jag hade aldrig köpt dem, säger Bengt.

Tänk er att turnera varv på varv runt jorden och göra promotion under de förutsättningarna. Tänk er dessutom att göra det utan att nån öppnar munnen och talar ut om sina känslor.

Man kan förstå att Cardigans efter ”Gran turismo” var ett band som höll på att lösas upp i fogarna och tyna bort.

Sex år förflöt fram till nästa skiva: ”Long gone before daylight” (2004).

– Det var verkligen nödvändigt att vi tog en lång paus. Det var då alla på allvar reflekterade, är det det här vi vill hålla på med? Och vi kom fram till att, ja, det är verkligen det här vi vill. ”Long gone before daylight” blev en nystart, som en debutskiva, det är därifrån vi bygger nu, säger Bengt.

Under de år som hann gå mellan ”Gran turismo” och ”Long gone before daylight” gav Nina och Magnus ut varsitt soloalbum under namnen A Camp respektive Righteous Boy.

– Vad som orsakade många konflikter förr i tiden var att Nina och jag kämpade om samma roll som textförfattare. Det är det som ofta splittrar band: egon och ekonomi. Tack vare Righteous Boy och det långa uppehållet bandet hade gav jag upp de ambitionerna, säger Magnus.

Nina hade i sin tur en väldig framgång med A Camp-plattan och vann Grammisar och allt. Det var musik från hjärtat och genom framgången fick hon fast mark under fötterna och kände sig för första gången hemma i rollen som popstjärna.

– Förr kunde jag bli generad å folks vägnar när de behandlade mig som popstjärna. Ta och håll i hatten, liksom, ni vet också att jag bara är en vanlig människa. I dag kan jag tycka att jag förtjänar respekt, jag är en popstjärna, det är mitt jobb.

Men att få i gång bandet igen och ta ut en ny musikalisk kurs var en kamp. Den första versionen av ”Long gone before daylight” var helt enkelt för dålig och kastades i soporna.

Samtidigt förefaller det ha varit en välsignelse. Den färdiga skivan blev storartad och under uppförsbacken dit fick alla det svart på vitt: Peter ska vara kapten på skutan.

– Tidigare hade det mycket varit jag och Tore Johansson (bandets producent) som gjort skivorna och här försökte vi bryta det. Jag steg tillbaka, men ingen fyllde upp tomrummet och entusiasmen minskade. Jag mådde dåligt och kunde inte sova. Till slut tog jag ett möte och sa: Det här håller inte. Det var som att alla andades ut: Skönt att nån säger det! När vi sen började om så tror jag alla kände att, okej, det finns en viss dynamik i det här bandet, att jag faktiskt ska vara där framme, ta täten och driva på.

Bortsett från Ninas röst lät Cardigans som ett annat band på ”Long gone before daylight”. Som ett klassiskt rockband med stilidealen hämtade från amerikanskt 1970-tal. Senaste albumet ”Super extra gravity” (2005) är ett busigare och rockigare syskon till den skivan.

De flesta band kämpar för att nå succé. Under den kampen bygger de upp en stolthet. Cardigans nådde succén utan kamp. De har i stället fått kämpa sig till stoltheten. I dag är de där – och publiken är med dem.

När jag ser premiären på Vega i Köpenhamn och giget dagen efter på Train i Århus ser jag ett band som inte spelar nånting från sina tre första plattor. Cardigans vill bara spela låtar från ”Gran turismo” och framåt och publiken vill inte höra nåt annat.

Utan stelhet och premiärnerver blir spelningen på Train fantastisk.

Efter giget sitter Magnus som en stor svettig björn och dricker amaretto och vodka backstage. Han har den urblåsta, lyckliga blick, som jag antar man får som musiker när man gett allt och verkligen nått fram till publiken. Den blick vi andra måste ha ett bra samlag för att få.

– På ”Communication” tog publiken över sången helt och hållet. Har aldrig varit med om så mycket allsång.

Det finns antagligen en enkel förklaring till det.

– I dag gör vi musik jag verkligen brinner för, säger Bengt Lagerberg.

Sådant smittar.

The Cardigans

Album

Diskografi

Tore S Börjesson ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM