”Den här gången är kärleken på riktigt”

Lena Endre om sitt tredje äktenskap

1 av 4 | Foto: Maria Östlin
RELATIONER

Vi vill ha henne naturligt vacker med flicklockigt hår och älvlika drag. Glöm det.

Vid fyllda 51 är Lena Endre långt ifrån något vänt sagoväsen.

– Jag är trött på att alltid se så förbannat snäll ut.

Hon tar emot i Dramatens reception på Nybrogatan. Handslaget är stadigt och första intrycket är att Lena Endre är vänlig, bestämd och effektiv.

Kvickt styr hon upp fotograf Maria och fotoassistent David.

– Ni kanske kan kolla var ni ska fotografera? föreslår hon, pratar snabbt med receptionisten och återkommer:

– Peter tar hand om er, säger hon. Vänligt. Bestämt. Effektivt.

Så går hon före mig till sin privata loge. Hon har varit på Dramaten i 19 år, logen ligger sedan länge i tjusiga korridoren på nedre plan. Grannar till vänster, paret Göranzon-Malmsjö, till höger Börje Ahlstedt.

– Det känns som att jag bor här för tillfället, säger hon och bjuder mig att sitta i den inkamönstrade soffan.

Tror jag det. Hennes spelschema är supertufft. Lena är dubbelaktuell på nationalscenen, har tunga huvudroller i ”Macbeth” och ”Lång dags färd mot natt”. Och på juldagen gick ”Göta kanal 2 – kanalkampen” upp på svenska biodukar. Lena gör rollen som Vonna Jigert, hjärtlös vd på Tricks Television.

– Jag är en bitchbabe med total kontroll (skratt)! Vonna Jigert är som en serietidningsfigur, men vi ser de där människorna omkring oss. De finns ju där, cheferna som går över lik.

Lena är mer förknippad med finkultur än folklig film och många förvånade ögonbryn höjdes när Endres namn dök upp i rollistan.

– Ja, det är verkligen en kontrast mot det jag gör på Dramaten. När jag fick frågan bestämde jag mig direkt utan att läsa manus. Att göra en uppföljning efter 25 år är så märkligt och kultigt att jag absolut ville vara med (skratt).

– Man behöver ju inte göra ett helgjutet porträtt på en figur som Vonna Jigert, utan man kan ha skoj själv och göra en helt endimensionell varelse. Hon har bara en sak för ögonen, det är att göra bra tv, hon är helt lobotomerad. Det var kul att göra henne.

På Dramaten spelar hon Lady Macbeth, en annan ”bitchbabe” och den sorgliga modern Mary i ”Lång dags färd ?” Två oerhört krävande roller.

Du jobbar i princip varje kväll på Dramaten. Hur får ni ihop familjelivet?

– Det går inte ihop just nu. Vi hade en lång diskussion i familjen när Lena (Nyman) blev sjuk och jag blev erbjuden att göra Mary Tyrone. Jag sa: ”Om jag gör det här måste det vara full uppställning hemma”. Och det har jag fått. Fast jag rusar hem, lagar grönsakssoppor, bakar bröd och låtsas vara närvarande. Men jag är aldrig med och äter upp den där soppan och brödet tillsammans med de andra.

Det är inte ofta ni lördagsmyser i soffan, alltså?

– Du, det har jag längtat efter i 20 år – att sitta med familjen vid uppbullat bord och titta på tv! Det kan jag aldrig göra. Det är inget snobberi, men jag har aldrig levt ett sånt liv.

Har du funderat på att göra något helt annat?

–?Att jag har (skratt)! När jag har riktigt spader tänker jag: ”Man skulle kunna ha en korvkiosk också?”

Lena Endre och Richard Hobert blev förälskade under inspelningen av filmen ”Ögat” 1998. Hon har i tidigare intervjuer berättat att passionen var totaltabu – han var regissör och hon en av skådespelarna. Dessutom var båda redan ”upptagna”.

Din och Richards förälskelse är väldigt spännande.

(Lena skruvar besvärat på sig och spänner en sträng blick i mig).

– Nu måste jag säga? Mitt privatliv får du inte reda på något om!

Ingenting alls?

– Näe. Det är inget jag vill prata om i Aftonbladet.

Fast du har varit ganska öppen om det tidigare.

– Jo, men jag vill inte? liksom. Vi lever vårt liv och vi har det bra, så kan jag säga.

För jag undrar ? När du och Richard gifte er, så valde ni att göra det i kyrkan och om jag har förstått det rätt har du gift dig två gånger tidigare, fast aldrig kyrkligt?

– Ja, jag tänkte att det skulle hålla bättre då (skratt)! Att gifta sig på riktigt, att svära inför varandra att stötta varandra i nöd och lust. Hjälpa varandra på livets väg. Så säger man inte när man gifter sig borgerligt. Så, ja?–?det kändes mer på riktigt. Det var jättefint.

Vad är det du känner inte var på riktigt tidigare då?

– Det vill jag inte gå in på. Men nu är det på riktigt.

Livslångt?

– Det får vi verkligen hoppas. Fast det vet man ju aldrig (skratt).

Fotograf Maria Östlin knackar på logedörren. Hon har riggat klart ljuset i Dramatens maffiga marmorfoajé.

– Jag skulle vilja lämna de här, säger Maria och räcker fram porträttbilder på Lena och Richard som hon tog till en Söndagsintervju för ett par år sedan.

– Nej, men vad är det här? säger Lena förvånat.

– Tack så jättemycket! Vad glad jag blir! Jag ska hänga dem i vårt arbetsrum hemma så kan vi titta på dem när vi är osams någon gång: ”så här kära är vi egentligen” (skratt)!

Lena tackar igen.

Jag har förstått att du var ganska busig som tonåring, stämmer det?

– Ja, jag är uppvuxen i en söderförort, det gick inte att undvika (skratt)!

Vad gjorde du då?

– Ja, jag vet inte jag ? Ungdomar gör det ungdomar måste göra. Jag tyckte att det var enormt jobbigt att vara tonåring. Mellan 13 och 20 formas ju verkligen ens vuxna jag, man måste prova olika roller. Och den resan håller man på med hela livet??Innan man dör kanske man känner sig själv riktigt bra. Jag hoppas det. Skådespeleriet är ju ett himla bra yrke att lära känna sig själv.

Jag skulle bli förvirrad, att vara någon annan hela tiden...

– Fast du är aldrig någon annan! Du är den delen av dig själv som passar just den karaktären. Det är det som gör pjäser så levande. För vi spelar inte exakt likadant varje kväll. Det blir alltid lite annorlunda. Vi är inga maskiner, vi är levande konstnärer.

Märks det om någon i ensemblen är sur?

– Ja, det är klart! Men man måste rena sig själv på något sätt. Så det kan kännas innan vi går på scenen, men aldrig när vi spelar.

Det knackar på dörren igen. Den här gången undrar städpersonalen hur många frottéhanddukar Lena vill ha i logen.

Slutscenen i Macbeth är dramatisk. Lena är helt naken, indränkt i blod. Det går åt badlakan i massor. Lena förklarar för städet, tackar för omtanken och säger när de gått:

– De är så gulliga, de är som extra familjemedlemmar.

Jag är fortfarande nyfiken på vad du gjorde för bus som tonåring.

(Lena skruvar på sig).

– Nej men ? det säger jag ju inte.

Om jag säger så här: vad är du mest orolig för att dina egna barn ska göra?

– Jag är rädd för att de ska hamna i fel sorts sammanhang, med fel människor. Det flödar av droger ännu mer i dag än när jag var ung och det är läskigt. För när de tar beslut: ”hänga med, eller inte” – är jag ju aldrig där och det är jobbigt, för jag är en jättekycklingmamma (skratt)! Jag ringer, skjutsar, hämtar?

– Viktigast tror jag är att de känner att de har oss föräldrar med sig i ryggen och att de har vår kärlek.

Hur visar du det?

– Jag säger varje dag till mina barn att jag älskar dem? Jag tror de känner att vi stöttar dem, även om något skulle vara på tok. Att de inte behöver mörka något för att ”annars DÖR mina föräldrar” (skratt). Fast det tror ju alla tonårsbarn ändå.

Tycker du lite synd om dem, som måste igenom allt det där?

– Äh, de måste ju det! Vi går omkring och tror att livet är trevligt och gulligt och vill skydda våra barn från det jobbiga. Men det går ju inte. Livet är jäkligt tufft. Så då gäller det att vara hjälpsam och snäll. Snällhet är grovt underskattat, tycker jag.

När är du snäll då?

– När mina barn tror att de ska få skäll för att de gjort något knasigt. Då gäller det att besinna sig och fundera över varför det gick tokigt.

Tredje dörrknackningen. Makeup-artisten väntar och fotografen är orolig för att det bleka vinterljuset ska försvinna. Maria vill börja med att ta en bild där Lena är naturligt sminkad, så som vi är vana att se henne: spröd och vacker.

Det får hon inte.

– Jag är trött på att alltid se så förbannat snäll ut! säger Lena.

När hon möter oss i marmorfoajén efter en timme i sminket, drar vi efter andan. Lenas hår är galet burrigt, ögonen hårt sotsvarta.

Hon är supersnygg. Såklart.

Maria bränner av kameran: ”Klick-klick-klick”.

Resultatet talar för sig själv.

Må Lena Endre aldrig se snäll ut igen.

Lena Endre

Lenas filmer och pjäser

Foto: Ulf Höjer
Med Ingmar Bergman som skrev manus för ”Trolösa”.

Erika Scott