”Jag vet inte om folk tycker om mig”

Ulla Skoog från ”Saltön” om bilden av henne själv

1 av 3 | Foto: Morgan Norman
KÄR I GOTLAND I 14 år har Ulla Skoog bott på Gotland i perioder.
RELATIONER

Att titta på människor är det bästa hon vet.

Värre är det när de stirrar på henne.

”Saltön”-aktuella Ulla Skoog är alltid osäker på om hon gillas för den hon är.

Tisdag kväll mitt i middag med gott rödvin. Det är två dagar kvar till intervjun och mobiltelefonen ringer.

– Hej, det är Ulla Skoog.

– Hej, Ulla. Jag hoppas att du inte har dåliga nyheter. (Läs: Du ska väl inte ställa in intervjun?)

– Nej, jag tänkte mer på det här att ni ska flyga från Stockholm ända hit till Visby. Det känns lite konstigt. Det jag har att säga går på 30 sekunder.

– Vi kommer så gärna till Gotland. Det är mycket bättre än att göra något över telefonen.

– Ja? mm? om du säger det så.

Så vi ses på torsdagen precis som planerat. Och vi blir varken besvikna eller begränsade till en halv minuts intervju. Ulla Skoog är spontant rolig på ett lite sävligt sätt. Hon känner på fotograf Normans långa dreadlocks och frågar hur de tvättas, tipsar om tyska filmen ”De andras liv” som vi ”bara måste gå och se” och börjar diskutera klimatfrågan när det visar sig att rosorna har slagit ut i Botaniska trädgården.

Ett av hennes största intressen är att smygtitta på folk. När vi går runt i ett blåsigt och öde Visby visar det sig att det även gäller hus.

– Titta där, vilken fantastisk byggnad. Och den där kyrkan där borta, är den inte fin?

I 14 år har Ulla Skoog bott på Gotland i perioder. Men framöver kommer hon mest att uppleva andra delar av landet eftersom hon tillsammans med multimusikern Trond Lindheim ska ut och turnera med föreställningen ”Ulla Skoog m. mus (förkortning för ”Ulla Skoog med musiker”). De ska ge ett 60-tal föreställningar runt om i landet fram till slutet av april.

– Det är fantastiskt att komma ut och titta på Sverige, se vad som förändrats, uppleva gamla favoritställen och möta folk. Vi kör omkring på småvägar och lagar mat med ett trangiakök eftersom artärerna skulle ta helt slut om man käkade på vägkrogar varje dag.

Hur går det till när du skriver?

– I början skriver jag ner allt intressant jag kommer på. Sedan skriver jag om och skriver om och skriver om. ”Ulla Skoog m. mus” var fem timmar från början. Sedan har jag strukit och strukit tills den blev två timmar.

Samtidigt ser en stor publik dig i ”Saltön” igen. Varför tror du att den tv-serien har blivit en succé?

– Det finns säkert många orsaker till det. Regissören Carin Mannheimer har sin publik, några av skådespelarna är populära och så tror jag att många tittar på serien på grund av miljön i Bohuslän där vi har spelat in. När den första säsongen av ”Saltön” sändes var jag och Tomas von Brömssen ute på turné. Då var det många som kom fram efteråt och tackade för serien. Då brukade jag fråga varför. Många svarade att de gillade att det fanns så många starka kvinnor.

Hur gick det till när du fick en förfrågan?

– Jag skulle egentligen göra en annan grej för SVT i Göteborg. Men allt gick fel och tolv miljoner kronor försvann. Då ringde Carin Mannheimer på studs och undrade om vi inte kunde jobba med henne i stället. Jag tackade ja utan att läsa manus.

Du har sagt att det är tråkigt att din rollfigur Johannas alkoholproblem är nedtonade i tv-serien jämfört med böckerna. Vad menar du med det?

– Viveca Lärns böcker innehåller många vilda skrönor medan serien är mer realistisk. Någonstans där på vägen försvann hennes drickande. Jag försökte dricka på så mycket jag kunde, men det mesta klipptes nog bort (skratt).

Hur var inspelningen?

– Väldigt rolig och varm. Jag frös mindre under den här inspelningen, trots att det var 15–20 grader kallt. Vi fick vi ha ordentligt med kläder den här gången medan vi förra gången skulle låtsas att det var sommar fast det i själva verket bara var tio grader ute. Då var det kallt som satan.

Du syns inte lika mycket som en del av dina kollegor. Varför kan man inte se dig i till exempel ”Parlamentet”?

– Jag minns när den serien skulle starta. Då fick jag komma till produktionsbolaget Strix och titta på den engelska förlagan. Den var rolig, men kändes så lik ”Snacka om nyheter”. Dessutom är jag inte så förtjust i att göra tv. Men jag tycker det är jätteroligt att titta på ”Parlamentet” – mycket roligare än vad jag skulle tycka om att vara med.

Är du rädd för att slita ut ditt ansikte?

– Ja, delvis handlar det om det. Så fort man är med i tv börjar alla stirra på en på gatan. Det har en enorm genomslagskraft, vilken skit man än är med i. Dessutom tar det så lång tid att göra tv och jag har hela tiden haft andra projekt som jag jobbat med. Jag är lite manlig där. Jag tycker att det är skönt att göra en sak i taget.

När blev du ett känt ansikte?

– I samband med att ”Lorry” sändes första gången. Det var helt chockartat och något som jag aldrig ens haft en tanke på. Jag började med teater 1973 och på den tiden fanns inte den typen av kändisskap som finns i dag. Tidigare gillade jag att bo litet och trångt men sedan, när folk började titta, märkte jag att lägenheterna blev större och större. Eftersom det blev trängre utanför ville jag ha rymligare lägenheter.

Vad tycker du om att vara en offentlig person?

– Det jag tycker är tristast är att det är svårt att veta om folk tycker om mig eller bilden de har av mig. På scenen är det kul att vara bitchig, rapp och munhuggas med folk. Privat är jag snäll och vill att alla ska vara vänner. Ofta undviker jag att gå i clinch med folk.

Du har sagt att du filar på både en långfilm och en dokumentär. Vad händer med de planerna?

– Det är en och samma historia och personen som det skulle handla om, och som jag inte vill säga vem det är, lever inte längre så någon dokumentär blir det inte. Att göra film är en lång process där mycket kan gå fel, men i dag kan man göra film på så många olika sätt. Det går att göra det billigare numera.

Svensk dogma med Ulla Skoog?

– Lustigt att du säger så. Året innan den danska dogman slog igenom jobbade jag med ett filmmanus och hade en idé om att göra filmen med mycket handkameror. Men då fick jag svaret att ingen ville se något sådant.

Vilket är det värsta framträdande du har gjort?

– En gång var jag på ett slott i Sörmland och skulle uppträda för 60 direktörer – alla män. De satt i en rund ring och jag skulle stå i mitten och vara rolig. Det var vidrigt eftersom direktörerna inte vågade skratta. Efter det uppträder jag i princip aldrig för en publik som bara består av män. Det är helt värdelöst.

Varför?

– Jag vet inte vad det är med män. De vågar inte ge sig hän och är rädda för varandra. En annan gång för sex, sju år sedan skulle jag och Tomas von Brömssen uppträda i Riddarhuset i Stockholm för en massa höjdare. Jag tog på mig kläder som gjorde att jag såg ut som en sliten balettdansös och han hade sjaviga boxarbyxor och handskar. Klockan 23.30 kom vi in och möttes av hundra män i frack. Vi kände oss som patrask och det giget är ett minne vi garvar åt fortfarande. Män i allmänhet, och män i frack i synnerhet, behöver kvinnor för att våga skratta.

Aktuell i Saltön

Ulla Skoog i bilder

Andreas Utterström ([email protected])

ARTIKELN HANDLAR OM