"Vi tänkte på samma sätt"

Adopterade Anna-Karin hittade sin biologiska syster i Stockholm

KLICKADE. ”När vi träffades tvekade vi aldrig – vi kände att vi var systrar”, säger Filippa och Anna-Karin.
RELATIONER

Anna-Karin var det enda barnet.

Trodde hon.

Tills hon en dag fick ett samtal från adoptionsbyrån.

– En kvinna berättade att det finns en flicka i Stockholm som heter Filippa och som förmodligen är min biologiska syster, säger Anna-Karin.

FÖRLÅT, FÖRLÅT. Systrarnas möte med mamma Ana Maria blev känslosamt.

Anna-Karin Florentina Jonsson är äldst. Hon kommer norrifrån, talar med den där typiskt mjuka dialekten. Så har hon också bott i Sundsvall i hela sitt liv.

Nästan.

– När folk frågar var jag kommer ifrån, svarar jag alltid Sundsvall. Det känns så, det har aldrig funnits något annat. ”Men var kommer du ifrån från början?”, frågar de. ”Chile”, svarar jag då. Jag glömmer bort att jag har svart hår och bruna ögon.

Hon skrattar till, pratar snabbt och engagerat.

Kände till tre syskon

Hon är född i december 1978 i en liten stad som heter Puerto Montt i Chile. När hon var fem veckor blev hon bortadopterad och hamnade i Sundsvall i Sverige.

– Jag visste att jag hade tre äldre syskon i Chile, men inte mer än så.

Så en dag i februari förra året kom ett brev från adoptionsbyrån till hennes föräldrars adress.

– Pappa kunde inte hålla sig utan öppnade brevet, berättar hon med ett skratt.

Skämtade om stort arv

Brevet bad henne kontakta byrån om hon kom till Sverige från Chile, om hon adopterades i januari 1979, om hon hette Florentina.

– Det var bara ett allmänt brev, men jag kände ”Herregud, det här är jag”. Det var för mycket likheter för att det skulle kunna vara någon annan.

Familjen tog det lätt.

– Vi skämtade jättemycket om att det var någon gammal släkting i Chile som dött och som jag skulle ärva och bli miljonär.

Hon skrattar igen.

Anna-Karin jobbar i en klädbutik. Nästa dag, när hon stod i kassan, blev hon uppringd av kvinnan från adoptionsbyrån.

– Hon frågade en massa för att försäkra sig om att jag var jag. Det blev ett ganska långt samtal. ”Du undrar väl varför vi ringer?” Ja, det gjorde jag ju.

Det var inget arv. Inte ett sådant som Anna-Karin hade skojat om.

– ”Det finns en flicka som bor i Stockholm och som förmodligen är din biologiska syster.” sa kvinnan. Jag började grina och skratta om vartannat.

Det hade samlats en lång kö omkring Anna-Karin och folk undrade vad som hänt.

– Jag har fått en syster, sa jag. ”Ja, men grattis!” sa de. De trodde ju att jag fått en liten sladdissyster. Nej, en riktig syster!? sa jag.

Det var första gången hon hörde talas om Filippa.

Filippa ?Maria Carolina Werneström är hennes lillasyster. Hon kom 14 månader gammal till Kista utanför Stockholm, tre år efter Anna-Karin.

– Jag har ju alltid vetat att jag har en syster i Sverige, säger Filippa med en tydlig Stockholmsdialekt.

När hon första gången försökte hitta sin syster var Filippa bara 13 år. Men då var det mycket svårare och hon fick ge upp. Nu fanns ”Rötter”, en särskild avdelning på adoptionsbyrån.

Efter tre månader fick hon ett mejl: ”Vi tror att vi har hittat din syster”.

– Det var jättemärkligt.

Hon sätter sig till rätta i soffan bredvid Anna-Karin. De sitter tätt intill varandra, så nära det nu går

för Anna-Karins mage – hon väntar sitt första barn i sommar – de faller varandra i talet, tittar på varandra, bekräftar varandra.

Det syns att de är systrar.

Men den där dagen i butiken var det inte lika självklart för Anna-Karin att plötsligt få en syster.

– Jag är uppväxt som enda barnet och jag har aldrig sökt mina rötter i Chile. Jag känner mig så oerhört svensk.

När kvinnan från adoptionsbyrån frågade hur Anna-Karin ville gå vidare visste hon inte riktigt hur hon skulle svara.

– Be henne ringa, sa jag först. Nej, det blir för personligt. Be henne skicka ett mejl.

Hon skrattar:

– Filippa har ju vetat hela livet att hon haft en syster, för mig var det en chock. Det har varit en process att acceptera, nej, det är fel ord, men att känna att jag vill göra något av det.

De mejlade, ringde några gånger, och i augusti förra året, efter ett halvår, skulle de träffas för första gången.

– Hon gick rakt förbi mig! säger Filippa med låtsad indignation.

Hon hade rest till Sundsvall och satt i väntsalen på järnvägsstationen, när Anna-Karin skyndade förbi ut på perrongen. Sedan ringde hon på mobilen: Var är du?

– Det var inte så jag hade tänkt mig mötet, säger Filippa.

De fnissar båda åt minnet. Jacob, Filippas 5-årige son var med, och avdramatiserade mycket av spänningen som fanns mellan dem.

– Vi tittade mycket på varandra, berättar Filippa. Jag minns att jag tänkte: ”Det är verkligen min syster.”

– Jag var arg för att du var längre, skrattar Anna-Karin. ”Fan, vad lång hon är”, minns jag att jag tänkte först.

Tänker på samma sätt

Att de verkligen var systrar tvekade de aldrig om.

– Vi tänkte på samma sätt, visste saker som vi inte kunde veta, det var konstigt många likheter, säger Filippa.

Anna-Karin håller med.

– Tidigare när vi bara sett varandra på bild pratade vi om att göra ett dna-test, men nu kändes det onödigt, säger hon.

Under den här hösten blev Anna-Karin gravid. Det födde också tankar på hur det måste ha varit för hennes mamma i Chile.

– Jag tänkte hur hon kunde adoptera bort ett barn till. Jag ville veta vad som hänt, hur hon kunde.

Och en kväll framför tv:n såg hon en efterlysning till programmet ”Spårlöst” på TV4.

– Det var ett enkelt formulär. Jag gjorde det så där i förbifarten i tv-soffan. Det var inget jag tänkte särskilt mycket på.

Hon tänkte faktiskt inte alls på det. Inte förrän de hörde av sig från programmet och ville träffa henne och Filippa.

– Du, sa hon i telefon till Filippa, jag har gjort en grej ...

Dagen före hade en kompis sagt till Filippa att hon måste söka till programmet.

– Nej, sa jag, jag måste prata med min syster först.

De skrattar.

Tre veckor senare, satt de på planet på väg till Puerto Montt i Chile. För första gången efter adoptionen gick de på chilensk mark.

– Jag bröt ihop. Det var så mycket känslor som jag inte hade en aning om fanns. På en millisekund kom alla tankarna: här är jag född, här kunde jag ha bott, levt hela mitt liv. Jag var chockad, säger Anna-Karin.

De gick till folkbokföringen, den lokala polisen i jakten på mamman: Ana Maria. Till slut kom de till Ana Marias gamla hus.

Men här gick något fel.

Mycket fel.

Mostern mindes Anna-Karin

Mammans syster, som de lyckades hitta telefonnumret till, mindes mycket väl Florentina, Anna-Karins chilenska namn, men ingen Maria Carolina. Hon var mycket bestämd: Alejandra. Inte Maria Carolina.

De stod på gatan utanför huset. Filippa var helt förvirrad. Luften gick ur hela filmteamet.

Det kunde nämligen stämma.

Anna-Karin adopterades bort av mamman. Hon har kvar sitt chilenska pass som hon fick vid adoptionen: en bild av en liten flicka som hålls uppe framför kameran av en hjälpande hand.

– Jag har alltid undrat vems armen är, säger hon. Det var min mammas.

Men Filippa adopterades bort av en socialarbetare. Därför skulle det ha kunnat uppstå någon förväxling.

– Det var oerhört jobbigt. Jag kände mig helt identitetslös. Jag hade ingen aning om vem jag var. Jag var helt uppgiven, berättar Filippa.

Under fyra timmar var de osäkra på om de verkligen var systrar.

Sedan hittade de socialarbetaren, som skrivit in Filippa hos folkbokföringen när hon adopterades bort.

– Det var jättemärkligt. Den kvinnan hade gått med mig, tagit med mig till flygplatsen. Men då ville jag bara veta vem jag var. Jag var yr i huvudet, säger Filippa.

Socialarbetaren säger att hon ofta bara fick reda på namnet på mamman. Då hittade hon på ett namn på barnen. Och säger adoptionscentret i Sverige att de är systrar, då är det så, Alejandra eller inte.

– Det var en sådan lättnad, säger Filippa och berättar att namnet Alejandra alltid funnits med henne fast hon aldrig hört det i Sverige.

– Jag har alltid tyckt om det namnet och fantiserat om att jag hetat det. I dag har jag bytt tillbaka till Alejandra, som jag hette från början.

Sedan kom då det stora ögonblicket: när Filippa och Anna-Karin för första gången skulle träffa sin biologiska mamma.

Systrarna sitter i en park ute vid universitetsområdet. Det är soligt, en vind fläktar från havet. De småpratar, väntar spänt.

Så kommer till slut Ana Maria: hon är kort och lite rultig, en bit över 60, med ett runt, mjukt ansikte och glasögon.

Filippa och Anna-Karin möter henne. Kramar henne. De gråter. Tar på mamman, känner på hennes ansikte.

– Perdone, perdone, förlåt, förlåt, mina älsklingar, säger mamman, gång på gång på gång.

För hon hade inte glömt bort dem, Alejandra och Florentina, som de hette en gång. Tvärtom. Hon hade bett för dem varje söndag i kyrkan, tänt ljus på alla födelsedagar.

Under 29 år.

Nu trodde hon att döttrarna kommit för att ställa henne till svars.

Men så var det inte.

– Vi har aldrig känt agg till mamma, säger de båda två. Kanske för att vi har haft så bra uppväxter i Sverige, det hade säkert varit annorlunda om vi haft det fördjävligt. Vi ville bara visa att vi har det bra.

Det tog tid för mamman att förstå det. Och ännu längre tid för syskonen; de blev aldrig helt övertygade.

Fick en jättefamilj

För Filippa och Anna-Karin hade inte bara tre syskon i Chile. De hade en jättefamilj med massor av syster- och brorsbarn.

Sammanlagt var det 16 personer som nästa dag åt familjemiddag.

– Jag har växt upp som enda barnet. På ett år har jag fått en syster i Sverige – och 14 nya släktingar i Chili. Det är helt tokigt. Jag försöker vänja mig vid tanken fortfarande, säger Anna-Karin.

I en vecka var de i Chili, under den tiden träffade de sin familj i lite drygt två dagar. När de åkte därifrån sa mamman:

– Nu kan jag dö, nu när jag har träffat er.

Frågan om varför de adopterades bort – den kunde de aldrig ställa. Inte rent ut.

– Det var aldrig läge. Det var så mycket för henne som det var. Men man förstod att det var en ärrad kvinna från den tiden, att hon hade haft det svårt, säger Anna-Karin.

Nästa gång, då kan de prata mer om det.

– Nu har vi kontakt, hon är inte längre bort än ett telefonsamtal. Eller ett mejl. För de har internetuppkoppling, säger Filippa.

Efter resan har hon fått ett inre lugn.

– Livet har blivit rikare. Det var en stor dröm som gått i uppfyllelse, säger hon.

Anna-Karin har i hela sitt liv fått frågor om sin bakgrund – och avskytt det.

– Jag har ju aldrig kunnat säga något om det, jag visste ju inget om det, men nu kan de fråga hur mycket de vill. Nu vet jag.

FAKTA

Två svenska systrar från Chile

ANNA-KARIN

Namn: Anna-Karin Florentina Jonsson.

Ålder: 29.

Familj i Sverige: Mamma, pappa, sambo, hund – och en bebis i magen.

Yrke: Butikschef på klädaffären Bik Bok.

Bor: Sundsvall.

FILIPPA

Namn: Filippa Alejandra Werneström.

Ålder: 27.

Familj i Sverige: Mamma, pappa, sonen Jakob, 5 år.

Yrke: Läser journalistik.

Bor: Järfälla, utanför Stockholm.