Våldtogs – blev hånad av polisen

Ny undersökning: Bara var femte tjej vågar anmäla – rädd för att inte bli trodd

1 av 2
RELATIONER

Alice var 17 år när hennes pojkväns kompis utsatte henne för sexuella övergrepp.

När hon ville anmäla sa polisen att det inte var någon mening.

– De ville inte ens veta namnet på den som gjort det.

Foto: Sanna Sjöswärd
Har panikångest Alice, 18, blev våldtagen av sin pojkväns kompis.

Det var i höstas som Alice utsattes för ett övergrepp som i lagens mening sannolikt skulle bedömas som våldtäkt.

Hon var förälskad i en kille hon känt i flera år. Hon hade umgåtts med honom och hans kompis under kvällen och skulle sova över.

– Jag hade kjol, strumpbyxor och tröja på mig och vi trängde ihop oss i killens bäddsoffa. Jag hade inte en tanke på att något kunde hände, säger hon.

Trängde in med fingrarna

Men tidigt på morgonen vaknade hon av att kompisen hade stoppat in sin ena hand innanför hennes trosor och försökte tränga in med fingrarna.

– Nu efteråt känns det så himla dumt att jag inte bara tog bort hans händer, reste mig upp och skällde ut honom. Men just då fick jag en black out. Allt blev bara svart.

Denna reaktion är typisk vid våldtäkter. Chocken, rädslan eller känslan av overklighet gör att man blir paralyserad. Många kvinnor beskriver det som att de lämnar sin kropp.

– Det är vanligt att varken skrika eller slåss när man utsätts för ett sexuellt övergrepp. Att ”stänga av” är en reaktion som gör övergreppet mer uthärdligt i stunden. Det är en överlevnadsstrategi som människor ofta tar till i traumatiska situationer, säger Josefin Grände, författare och sakkunnig i sexualbrottsfrågor.

"Allt bara snurrade"

Alice puttade bort kompisens händer, men han slutade inte.

– Det är jättesvårt att säga om det pågick i tre eller femton minuter. Allt bara snurrade. Till slut lyckades jag resa mig upp, ta min mobiltelefon och gå därifrån, säger hon.

Ett par dagar senare bröt hon ihop i skolan och fick hjälp till kvinnokliniken. Hon övertalades att polisanmäla och efter två veckor lyckades hon repa mod.

– Polismannen suckade och sa: ”Jaha, du. Jaa, jag kan ju ta upp en anmälan. Men det är högst osannolikt att det kommer att leda till något. Det har ju gått två veckor, du skulle ha kommit hit på en gång”.

Enligt henne ställde polisen varken några frågor om gärningsmannens identitet eller gjorde några slagningar i register för att kontrollera om han misstänkts för liknande handlingar tidigare.

– Han pratade om det som hänt som om det handlade om en stulen cykel, inte om min kropp. Jag kände mig helt tom. Som om kompisen hade sparkat ner mig och polisen nu spottade på mig när jag låg på marken. Jag skämdes fruktansvärt när jag gick därifrån. Det var som om alla ansåg att det som hänt var okej.

Hur mår du i dag?

– Jag drabbas av panikångest. Nätterna är värst. En gång ringde jag 112. Jag behöver få höra av en vuxen utbildad människa att det som gärningsmannen gjorde är fel. Även om jag innerst inne redan vet detta behöver jag höra någon annan säga det. Och inte bara en gång, utan gång på.

FAKTA

Var med och förändra synen på våldtäkt

Skriv under Veckorevyns upprop