"Jag kände min mammas historia i min kropp"

Som vuxen satte Jens Orback, 49, äntligen ord på familjens tragiska hemlighet

Foto: Madelene Söderblom
"Mamma säger att jag tjatat ur henne historien, men jag säger att hon lagt den i mig" säger Jens Orback. Han ägnade femton år åt att närma sig sin mammas historia.
RELATIONER

Under nästan hela sitt liv kände Jens Orback att det fanns en familjehistora som inte fick berättas.

Något hade hänt hans mamma under andra världskriget, men han visste inte vad.

–?Jag kände till slut mammas historia i min kropp och var tvungen att få den ur mig och sätta ord på den, säger Jens.

Foto: Lina Boström Einarsson
Mamma Katja och Jens åker tillsammans runt och berättar om boken på bibliotek och seminarier.

Den 13 mars 1945 sparkade tre soldater från Röda armén in dörren till Katjas barndomshem i Tyskland.

I det ögonblicket tystnade Katjas historia. Under 65 år var det den yttersta gränsen för vad som var möjligt att säga.

I hennes barndomsberättelser rensade hon i stället potatis­åkern, kröp längs de långa fårorna. Himlen var ständigt blå och luften mycket ljummare och mjukare än någon annanstans. För så var det i Katjas Wittenberg, den lilla byn i nordöstra Tyskland där hon växte upp, äldst av nio syskon.

Här virvlade dammet från grusvägen när korna kom tillbaka från betet, ett stort moln som glittrade när solen lyste genom det. Och efter korna gick hennes älskade pappa med vallpinnen.

Pappan fördes bort

Men alla barndomsberättelser slutade i samma punkt, samma kalla marsdag. Det sista hon berättade var hur hon gick förbi de sovjetiska soldaterna, hämtade pappans gråa rock och hängde den över hans axlar, innan soldaterna förde bort honom.

–?Sedan brast hennes röst. Hon satte händerna framför ansiktet och sa inget mer, berättar Jens Orback.

Katja är hans mamma.

När kriget tog slut 1945 var hon 17 år, en ung flicka med långa flätor och en liten, tunn kropp. Familjen hamnade i den sovjetiska zonen av Tyskland. Efter ett drygt år tog de sig till väst, syskonen och föräldrarna, alla överlevde. I Västtyskland ut­bildade sig Katja till barnsköterska och 1949 kom hon till Stockholm, där hon fick jobb som barnflicka. Så såg mångas historier ut efter kriget.

Svart hål i familjens liv

Men i Katjas och hennes familjs liv fanns ett svart hål.

–?Hon pratade aldrig om vad som hände efter den dagen då soldaterna kom. Inte med sin man, aldrig med sina föräldrar eller syskon. Och inte med oss barn.

Jens serverar te och rör om i koppen, dricker lite, lutar sig tillbaka i soffan på den inglasade balkongen. Han skrattar lite generat.

–?De kallas för pensionärskuvöser, men jag gillar att sitta här, lyssna på radio och läsa tidningar på morgonen innan de andra i familjen har vaknat.

Trygg barndom

Etagelägenheten ligger mitt i Stockholm. På övervåningen står bokhyllor fulla av böcker. Små larmdosor på väggarna sitter kvar från Jens tid som jämställdhetsminister. En snidad trätavla över köksbordet visar en scen med soldater, daterad 1942. Hela lägenheten är ljus och luftig. Samma atmo­sfär finns när Jens berättar: öppet och genomlyst.

Men så var det inte när Jens växte upp.

–?Det var en trygg barndom. Jag tyckte alltid om att komma hem. Jag var lite sen i utvecklingen och gick på alla möjliga kliniker, läsklinik, talklinik, men mamma var alltid på min sida. Vi hade alltid samtalet tillsammans.

Han skrattar till.

–?Jag var oerhört frågvis. Jag minns att jag fick 50 öre om jag kunde vara tyst.

Men hur frågvis han än var, frågade han aldrig om vad som hände efter den 13 mars 1945. Han och hans tre syskon delade rum, ända till Jens var 13 och hans äldste bror 18. Men inte heller de pratade om det. Det var något man bara inte gjorde.

–?Jag kom in i överenskommelsen som fanns mellan mina föräldrar, att inte prata om det. Inget barn vill göra sin mamma ledsen.

Katja själv valde bort det tyska. Hon lärde sig perfekt svenska, helt utan brytning, och hemma hos Orbacks pratade man inte om Tyskland.

–?Det fanns en skuld i att vara tyska.

Han berättar när han besökte sin mammas hemby första gången, han var åtta år.

–?Det fanns en stark obehagskänsla i de platser vi passerade. Mamma sa inget, men det var som att hon förde över historien i kroppsspråket. Och det var en obehaglig känsla. Jag hade en historia i min kropp som jag inte hade några ord på.

Han beskriver det som ett svart hål: något man gick runt, undvek, men alltid förhöll sig till.

–?Jag pratade med en psykiatriker en gång om att en generations trauma kunde föras över på nästa. ”En generation?” sa psykiatrikern. ”Sju generationer tror jag.”

Jens berättar om när folk kom på besök till dem, folk som var intresserade av andra världskriget, då kom frågorna.

–?Det kändes jobbigt. Jag visste hela tiden var det skulle sluta.

Och på samma sätt var det med mormor och morfar, som bodde kvar i Tyskland. Varje sommar kom de och hälsade på i Sverige, Jens minns glädjen att få träffa dem. Men de pratade heller inte om det förflutna, om hur det var förr i tiden, när de var unga.

–?De var oerhört engagerade i sin samtid och samtalen gick alltid framåt. Deras vingar var förmodligen för trasiga för att ta dem tillbaka.

När Jens var 20 dog morföräldrarna.

–?Det var min första riktiga sorg. Jag förstod inte vad det var för mening med livet längre.

Blommade i USA

Sorgen fick honom att åka till USA i ett år. Och där blommade han upp. Han blev duktig i skolan, fick självförtroende. Och när han kom hem igen utbildade han sig till nationalekonom, jobbade på Finansdepartementet ett tag, men blev så småningom journalist och programledare på det avslöjande samhällsprogrammet Striptease.

Är det inte konstigt, att du valde ett yrke som går ut på att avslöja saker som folk vill hålla dolda?

Jens skrattar till, öppnar balkongfönstret och släpper in försommarbrisen.

–?Kanske hänger det ihop. I direktsändning kunde jag ställa vilka frågor som helst. Det var en utmaning för mig att öppna portar hos folk. Och jag kände tillfredställelse i det.

Bara inte sin mammas historia. Den levde kvar i familjen, oavslöjad och oberörbar.

Till slut kände Jens den i sin kropp. En morgon för 15 år sedan vaknade han och hade en känsla av att falla ned i ett mörkt hål, utan att veta hur långt han skulle falla.

–?Det var en väldigt obehaglig känsla. Jag låg kvar i sängen en lång stund, kunde inte gå upp. Jag förstod att jag måste sätta ljus på det mörka.

Samtidigt började hans mamma må dåligt. Och då och då kom historien upp till ytan.

–?Jag hjälpte henne att fixa teven en gång, det behövdes bara nya batterier i fjärrkontrollen, och av en slump sände Rapport ett reportage från Balkankriget om våldtagna kvinnor. ”Jag vet precis hur de kvinnorna har det”, sa mamma plötsligt. Jag svarade inget. Det var vår överenskommelse, att vara tysta.

I stället började Jens intervjua sin mammas barndomsgrannar i det forna Tyskland, prata med hennes vänner och släktingar.

–?Till slut hade jag ringat in mamma till den åker hon stod på när ryssarna kom. I tyska arkiv läste jag gamla vittnesmål från andra kvinnor efter kriget och förstod att det här var … väldigt …

Han tystnar. Hela tiden har han berättat obesvärat, sakligt utan att tveka. Men nu tar orden slut, precis som för hans mamma.

Han samlar sig, vänder bort blicken. Rösten brister inte, han gråter inte, men han måste leta efter orden:

–?… inte bra.

Då, för tio år sedan, kom han inte närmare. Men det gjorde Maarja Talgre. Hon var journalist på P1, Katjas enda radiokanal, vän till Jens och med en familjehistoria som också gick tillbaka till kriget.

Maarja intervjuade Katja fem gånger och gav banden till Jens.

–?När jag hade hört fem sekunder på det första bandet kände jag att jag måste lyssna på dem tillsammans med mamma.

Det blev utgångspunkten. De satt tillsammans i Katjas kök i en övermöblerad tvåa, full av krukväxter, med bandspelaren på köksbordet.

–?Mötena var fulla av ritualer. ”Ska vi äta lite först, vill du ha te, ska vi verkligen göra det här…” Men till slut satte jag på play-knappen och sedan använde jag all min kraft åt att hålla den nedtryckt.

Då och då avbröt Katja bandspelaren, när det var för jobbigt, för att berätta något ytterligare, för att bara hämta andan.

Soldaterna tog lillasyster

Först berättade hon hur soldaterna tog hennes lillasyster. Hon var ett år yngre, bara 16, men huvudet högre och därför trodde soldaterna att hon var äldst. Katja såg henne försvinna på flaket till en lastbil.

–?Hon kom tillbaka efter några månader, men nedbruten, som en annan människa. Min mamma tog på sig någon storts skuld för det. Hon var ju äldst.

Så småningom kom Katjas egen historia ut, hur familjen tvingades bort från hemmet och sedan drev omkring från hus till hus på jakt efter mat och skydd. Men det fanns inte mycket skydd att få. Också Katja blev utsatt för soldaternas övergrepp, gång på gång, hon, mamman, hennes systrar.

–?Det här var första gången övergreppen kom över hennes läppar. Men det var alltid svårt för henne att prata om det, det kom i bisatser …

Jens pratar långsamt, försvinner hela tiden med blicken ut över gatan, fingrar med tekoppen.

–?Hon berättade en gång om en ryss som kom med cigaretter och bröd till hennes mamma. Men hon var så arg på honom. Då plötsligt kom det ur henne, ”också han tvingade ned mig på golvet i tvättstugan”.

Efter ett halvår på drift genom ett krigshärjat Tyskland där soldaterna gjorde vad de ville, var familjen undernärd och i uselt skick. De yngsta barnen hade fått tyfus. När familjen till slut försökte återvända till hembyn, blev Katja tillfångatagen av en sovjetisk officer och inlåst i en kvarn. Under 14 dagar blev hon utsatt för nya övergrepp, innan hon lyckades fly ut genom ett fönster.

Jens berättar Katjas historia kortfattat, utan detaljer. Då och då stannar han upp, stryker med händerna över ansiktet, tar ny sats.

–?Det är svårt också för mig att prata om det.

Han är 49 år i dag, solbränd, smärt. Han utstrålar nyfikenhet, närvaro. Men inte när det gäller Katjas historia, den är bara jobbig.

–?Man vill inte höra att ens mamma utsatts för sådana övergrepp. Men det var ingen överraskning. Jag visste redan. Det kändes som om jag alltid hade vetat. Det var en bekräftelse.

De pratar fortfarande inte så ofta om det, Jens och Katja. Men hon vet att Jens vet.

Han stod framför kvarnen

Ett tag trodde Jens att han måste veta allt, varje detalj. När de första gången åkte tillbaka till Wittenberg efter berättelsen, stod han framför kvarnen där hans mamma suttit fången.

–?Jag trodde att jag måste få se och veta allt som hänt därinne, men när jag stod utanför dörren och kunde gå in om jag ville, då stannade jag. Jag tänkte: detta är mammas trauma inte mitt.

Han ler lite i det starka försommarljuset på balkongen.

–?Då var det mörka ljussatt. Och det var en stor lättnad.

En sak som komplicerade Katjas historia och som bidrog till att hon höll den dold i 65 år var att hon var tyska och i sina egna ögon bar på skuld, trots att hon bara varit sex år när Hitler tagit makten.

–?Hennes lidande kunde på något sätt kvittas mot en del av skulden.

Det handlade också om relationen till svaghet, att man inte ska klaga. Jens berättar hur hans mamma vaktade några hästar en kall natt. Då lovade hon sig själv att om hon någon gång fick äta sig mätt på bröd igen skulle hon aldrig mer klaga.

–?Det höll hon.

Han skrattar och berättar att det sitter i honom också. Sjukdagar, sådana har han aldrig haft.

–?Mår jag illa tar jag med mig en påse till jobbet.

Vi pratar om kaféerna på stan, alla som sitter ned med en kopp kaffe vid någon solig trottoar, hur trevligt det ser ut. Men fika gör inte Jens Orback.

–?Det går inte. Det är en pinne i ändan –?det ska jobbas. Man kan alltid mer på marginalen, när man anstränger sig lite extra.

Han skrattar till åt sig själv.

–?Jag jobbar på att hantera svaghet.

Sammanlagt tog det Jens 15 år att upptäcka sin mammas historia. I dag har det blivit en bok, ”Medan segern firades”.

–?Mamma säger att jag har tjatat ur henne historien, men jag säger att hon har lagt den i mig. Nu finns den nedskriven, det är skönt att den också finns utanför oss.

Blev du aldrig arg? På soldaterna, på forna Sovjet, allt?

–?Nej, inte arg, säger han. Och jag har undrat varför mamma inte är arg på soldaterna. Men det finns ingen hämndlystnad hos henne, inget sådant.

En orsak var Anatoli, en ung sovjetisk signalist i Röda armén.

–?Hon blev kär för första gången. Det var mot slutet, innan de tog sig till den brittiska zonen. Han var en hederlig ung man, som predikade för sina soldatbröder att de inte fick våldföra sig på kvinnorna. Och han respekterade Katja. Det var en viktig förälskelse. Hon kom inte att hata män och de sovjetiska soldaterna fick ett annat ansikte.

Jens skrattar till.

–?Jag tror att hon fortfarande är lite kär i honom.

Föreläser tillsammans

Även om de inte pratar om händelserna under krigsslutet, berättar de tillsammans om boken på bibliotek och seminarier.

–?Det är fantastiskt när vi gör det. Mamma får höra hur mycket det betyder för andra att den här historien har berättats.

Men i början var det jobbigt, särskilt för Katja. Rösten bröts och hon fick lämna rummet – men hon kom alltid tillbaka. Och efter ett tag blev rösten stadigare.

–?För ett halvår sedan berättade hon om själva övergreppen inför en grupp vuxna för första gången. Efteråt sa hon att det var en av de lyckligaste dagarna i hennes liv.