”Livet är livsfarligt – man kan faktiskt dö”

Malin Wollin om det farligaste hon utsätter barnen för

RELATIONER
Foto: Johanna Reeder
Malin Wollin är bloggare och Wendela-krönikör.

Jag kan vara David Eberhards våta dröm. Han är i alla fall min, rent pedagogiskt.

Tänk dig att ha en David i byrån i en liten ask bland andra grejer, och närhelst du får lust så plockar du fram din ask.

Och så kan David ställa sig upp i asken och peka med hela handen mot djupa isvakar, hala bryggor och plötsliga stup i slutet av cykelstigar.

Jösses vad det pjoskas med ungar.

Jag är också rädd, och ibland helt övertygad om att mina barn ska dö. Senast i natt vaknade jag och blev rädd att minsta tjejen hade dött i plötslig spädbarnsdöd, slutat andats i sömnen.

Hon är fyra år.

Jag har heller inte vant mig vid att sexåringen ligger i en loftsäng. Så fort hon vänder sig om knakar det till och jag vaknar. Sedan ligger jag blixtstilla i ett par sekunder och väntar på att hon ska ramla ner i en onaturlig ställning med nacken av.

Och i magen ligger en ny ömtålig bebis som ska ut i denna livsfarliga värld.

Jag har problem.

Men det ska inte styra deras liv. De måste få vara ute på hård asfalt, bland potentiella barnarövare.

Det farligaste jag utsätter mina barn för är badkaret. De hoppar i, jag sätter på vatten, och så går jag och diskar.

”Vad gör ni?”

”Badar”

”Vad gör ni?”

”Badar”

”Vad gör ni?”

”Badar”

”Vad gör ni?”

….

”VAD GÖR NI?”

….

Jag springer till badrummet. De är döda. De är döda. De är döda.

Men de sitter och tvättar håret på en My little Pony.

”Men varför SVARAR ni inte? Jag trodde att ni hade drunknat”

”Vi orkade inte”

Livet är helt livsfarligt. Man kan faktiskt dö.