”Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta”

RELATIONER
Foto: Pether Engström
Henrik Ståhl.

Hösten 1999.

”Expedition Robinson” gör succé i SVT. Plötsligt kan vanliga Svenssons bli ett med hela svenska folket – inte bara som femtonminutersberömda – utan som ”äkta” kändisar.

Robinson-Robban, Carolina Gynning, Linda Rosing och Natacha Peyre piskade upp debatter om en generation i förfall – med ett enda mål – att bli kända. Punkt slut.

Ingen ville vara en nobody.

Men – nu har något hänt. Att visa brösten i tv och jaga löpsedlar har bytts ut – mot villa, volvo och vovve.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Jag jublar nog i stället.

Min generation har uppfostrats med ledorden ”du kan bli vad du vill”. Världen ligger för dina fötter, ut och ta för dig! (Mellan raderna; det kunde inte vi.)

Och uppmuntran är behjärtansvärd, absolut. Men kom igen. Förstår ni vidden av vad ni säger? Möjligheterna är närmast oändliga. Tanken är svindlande även för mig, som hunnit fylla 23.

Vad. Du. Vill.

Tänk er vad de orden sätter i gång i en vilsen 14-årings huvud.

Herrejävlar. Ska jag bli austronaut? Eller läkare? Eller nästa Top Model? Och vad jag än väljer så får jag aldrig stanna upp, utan jaga vidare mot nästa mål, i min oändliga frihet.

Undra på att kidsen sparkar bakut i vild protest och säger ”Mamma, jag ska bli Svensson när jag blir stor”.

Enköping, sommaren 2007.

En 22-årig spolings resa mot drömmarnas land. Jag tvingades dock mellanlanda i Jönköping. Det gjorde inte så mycket att mitt uppköp var en plus/minus/noll-historia – jag gjorde allt för att ta mig ifrån ”skitstaden” jag vuxit upp i.

”Jag vill inte vakna upp här om tio år och inse att jag inte kommit någonvart”, resonerade jag. Jag var livrädd för just det – att bli en Svensson i lilla Enköping.

Varför? För att jag drömde om någonting större, så klart.

Man vill ju inte vara en ”nobody”.

Man vill ju inte vara en Svensson.

Fuck that. Enkelhet är en dygd. Och det är inte att sikta lågt bara för att man kan ”bli precis vad du vill”.

Det är klart att vi suktar efter hederlig vardagsdramatik när hela världen kryllar av mediekåta låtsaskändisar.

Det är klart att vi är trötta på bilden av att det fulaste som finns är att sluta sikta högre, en bild som förföljt oss som en hyena genom livet och huggit oss med ångestkniven i magen.

Men det är så klart en tveeggad kniv. Själv ser jag någonting positivt i att sträva vidare, att visa framfötterna och vässa armbågarna. Att vara en streber, synas och ta plats.

Men samtidigt – alla kan inte stå i rampljuset. Någon måste göra the dirty work och någon måste leva Svenssonliv.

All heder åt dem. Mitt lilla streber-jag avundas er, till och med.

Så, till alla er som drömmer om ett Svenssonliv – I salute you.

ARTIKELN HANDLAR OM