”I femton år försökte församlingen driva ut mina demoner”

Först när fyrbarnsmamman Margaretha hamnade på sjukhus vågade hon lämna församlingen

Foto: Björn Lindgren
”Jag känner mig lyckligt lottad som kunnat gå vidare i livet men jag saknar fortfarande vissa människor från församlingen”, säger Margaretha som byggt upp en ny tillvaro med sin man i skånska Klippan.
RELATIONER

Margaretha följde sin dröm – en vacker tanke om att skapa en plats för alla.

Men drömmen försvann i ett kaos av övergrepp, förnedring och demoner.

– Man skulle vara frisk, pigg och glad. Annars var man full av demoner, säger hon.

Nätterna är värst. Hon har fortfarande mardrömmar om det som hände. Ibland får hon panik när någon i närheten gör en hastig rörelse eller något annat som för tankarna tillbaka till Vägasked och övergreppen. Minnena är starka.

– Vissa saker kanske aldrig försvinner, säger Margaretha Sturesson.

Det har snart gått tre år sedan hon bröt med församlingen. Hon beskriver brytningen som en lång process som fortfarande pågår. Fysiskt sett satte hon sin sista fot där i slutet av 2005, men i huvudet maler fortfarande frågorna. Hur kunde det hända? Varför stannade hon kvar så länge?

– Jag trodde så starkt på visionen. Sedan, efter ett tag, blir allt normalt, särskilt om man inte ifrågasätter något. Man trycker ner alla känslor.

Med det menar hon att det onormala blev normalt eftersom det hände så ofta. Ribban för vad som ansågs normalt höjdes successivt. Att människor var fulla av demoner blev vardagsmat. Lika självklart var det att demonerna skulle fördrivas. Margaretha var en del av detta i nästan 15 år.

Hon sitter med händerna framför sig på bordet. Hon ser lite sorgsen ut, men ansiktet spricker upp i skratt då och då.

– Jag mår i stort sett bra. Jag har fortfarande lite sviter, men samtidigt är jag lyckligt lottad. Jag har nytt jobb och nya vänner.

Ingen kyrklig familj

Hennes väg till församlingen började faktiskt med en tonårsrevolt. Hennes pappa var konstruktör och mamman telefonist och ingen av dem var kyrklig. Margaretha var enda barnet och likt alla självständighets-sökande tonåringar gjorde hon uppror mot föräldrarna genom att göra tvärtemot deras vilja. Alltså började Margaretha gå i kyrkan på söndagarna.

– Det tillhör väl kanske inte vanligheterna att man revolterar genom att gå i kyrkan, funderar Margaretha med ett snett leende.

Hon bor numera i Klippan med maken Sven som hon träffade när hon pluggade till socionom på högskolan i Lund. Tillsammans har de fyra barn. När de möttes delade de samma syn på tron, både ville mer än bara gå till kyrkan på söndagarna. Därför engagerade de sig i en församling i södra Sverige i början av 1990-talet.

Det var där de mötte pastorn.

Under hela vårt samtal nämner Margaretha honom inte vid namn en enda gång. Hon talar inte heller om församlingen som en sekt, vilket många hävdar att den är. I stället pratar hon om pastorn som ledaren – församlingens ledare. När han kom in i hennes liv kom han som en frisk fläkt, en man som delade hennes och Svens drömmar om att nå ut med evangeliet till folket. Hans vision var att skapa ett kristet center för hela Sydsverige.

– Det handlade om att göra något jag trodde på, att leva ut i min tro.

Sammanlagt samlade den nya församlingen drygt 300 medlemmar som delade visionen. Men så här i efterhand tror Margaretha att det säkert fanns väldigt många olika bilder av vad visionen verkligen var. Det gemensamma målet var att samla folket och sprida evangeliet, men hur skulle det gå till?

Med pastorns vision i ryggen drogs rörelsen igång. Margaretha var mycket aktiv. Efter några år satt hon i församlingens styrelse, hon fick predika och arbetade i församlingens skolor.

Högkvarter vid dansbana

Församlingen köpte ett högkvarter på landet dit de började locka konferensgäster.

I takt med att bokningarna och pengarna trillade in minskade det evangelistiska arbetet.

– Där hängde jag inte med längre.

Det var här någonstans allt spårade ur för Margaretha. Hon hade sett på Gud som någon som alltid älskade henne, men med tiden blev Gud sträng, krävande och farlig. Och det var pastorn som hade patent på ordet, på Guds vilja.

– Det blir en väldig obalans mellan en församlingsmedlem och en pastor. Den ene talar ju å Guds vägnar och Gud är den högsta auktoriteten.

Demoner överallt

Margarethas ifrågasättande föll inte i god jord.

– Det handlade om att ha rätt relation till ledaren, att komma med idéer som styrkte honom. Man skulle också vara frisk, glad och pigg och nå en sorts fullkomlighet på jorden. Om man inte nådde det hade man demoner inom sig.

Pastorn påstod sig ha förmågan att se demoner i människor. Redan strax efter att de möttes första gången såg han att Margaretha var drabbad och ordnade en utdrivning, eller en befrielseprocess som han kallade det. En grupp unga kvinnor samlades ihop, de talade strängt till demonerna och befallde dem att lämna Margaretha. Sedan var det över. Det som hon trodde var en engångsföreteelse.

Det var första, men inte sista, gången hon utsattes för demonutdrivning. Och det skulle bli mycket värre. Margaretha var inte den enda som drabbades.

Många av församlingens medlemmar fann sig inte i behandlingen – demonutdrivningen – utan lämnade centret. Efter några år hade över 200 medlemmar försvunnit.

– Men det hette att de inte hade förstått kallelsen. De var svikare, de hade fel. Och den lilla skara som fanns kvar blev ännu tystare, berättar Margaretha.

– Man ifrågasatte aldrig sig själv. Självinsikten fanns inte.

Så började också Sven att tvivla. Han vill inte längre vara med. Han accepterade inte behandlingen och klassades som upprorisk – och full av demoner. Följden blev att han lät sitt civila arbete ta mer och mer tid och att han höll sig borta från församligen så mycket han kunde.

Margaretha värjer sig plötsligt och slår ut med händerna. Hon säger att hon egentligen inte vill prata om Sven eller barnen.

– Jag vill inte tolka deras berättelser.

För hennes egen del var det periodvis väldigt tätt mellan demonutdrivningarna, och de blev allt grövre. Tecknen på att hon var besatt kunde vara vad som helst – värk i ryggen, ett tvivlande ansiktsuttryck eller att hon satte sig på fel plats i församlingssalen var tillräckligt.

Pastorn menade att eftersom demonerna inte ville lämna henne måste man ta i hårdare. Tricket var att demonerna skulle överraskas och attackeras med full kraft. När hon minst anade det kunde Margaretha bli överfallen av en grupp församlingsmedlemmar på demonjakt.

Det hände ibland att alla, både offer och utdrivare, ramlade omkull i ett vilt tumult. Margaretha slog i bordskanter och väggar och kände händer som hårt tryckte mot huvud, axlar och rygg för att visa demonerna vem som bestämde.

Nertryckt i timmar

En annan händelse. På ett kvällsmöte kastar sig en kvinna över Margaretha som faller omkull. Fler och fler människor kommer fram, de skriker åt Margarethas demoner. De håller henne nertryckt i flera timmar. Till slut lämnar de henne i fred.

Men redan nästa dag är hon tillbaka i församlingen igen.

Hon skakar lite på huvudet och upprepar att hon har funderat mycket på varför hon stannade kvar så länge. Den vackra tanken om att samla människor kring evangeliet var som bortblåst. Kvar fanns bara en kamp för att överleva.

Ingen vågade prata

Ingen vågade längre prata med henne, det vore att riskera att själv råka ut för den omilda behandlingen.

De gånger hon pratade med sin man höll hon skenet uppe och försäkrade att allt var bra. Hon visste att sanningen skulle göra honom arg på pastorn, som ju trots allt var en Guds man. Hon var utfrusen och helt ensam. Mitt i detta kaos av demoner, övergrepp och förnedring hade hon ingen att prata med. Ingen.

– Jag skyllde på mig själv, ibland på andra och hoppades att det skulle bli bättre och att demonerna skulle försvinna.

Hon var inte helt övertygad om att hon var full av allt det onda som hon anklagades för. Mitt i all förnedring och trots alla övergrepp i Guds namn trodde hon att hon skulle komma till himlen. Och där skulle allt ont försvinna.

– Alla påhoppen gjordes i Guds namn. Jag var alltså förskjuten av Gud själv och jag som alltid hade trott att Gud alltid skulle älska mig. Jag såg ingen annan utväg.

Margaretha skar sig

Hon hade nått botten. Hon hade gått itu mellan anklagelserna och sina tvivel.

Det var 2005 och fjorton år hade gått sedan hon följde sin dröm att följa med församlingen ut på landet.

För att få ett slut börjar hon skära sig själv med saxar eller glasbitar. Hon virar snören eller vad annat som finns till hands runt halsen. Men det är alltid något som får henne att välja livet. Till slut hamnar hon på en psykiatrisk klinik på grund av sina upprepade självmordsförsök.

Samtidigt ställer Sven – som successivt fått reda på vad som hänt inom församlingen – ett ultimatum. Margaretha måste välja mellan honom och församlingen.

Hon fick lämna allt

Margaretha gör sitt val och på våren 2006 avsäger hon sitt medlemskap i församlingen. Därmed lämnar hon också sina vänner där, sitt jobb och huset familjen bodde i.

Hon var äntligen fri. Men det dröjde över ett år innan hon fick lämna den psykiatriska klinik som hon blivit inlagd på .

Tiden behövdes för att hon skulle läka.

– Sakta började jag förstå att det inte var självklart att jag var besatt av demoner. När jag hade tillåtits tänka självständigt länge kunde jag själv ta beslutet att lämna församlingen.

Tillsammans med Sven flyttade hon sedan till Klippan.

– Det är konstigt. Det känns inte bara positivt att ha lämnat församlingen. Jag saknar vissa människor. Men jag saknar inte arbetet där eller visionen. Den blev till slut bara en plåga.

FAKTA

Viktigt att få berätta

I sin bok ”Om det så skulle kosta mig livet” (Libris förlag) berättar Margaretha Sturesson om sin 15-åriga resa genom församlingen, om hur hon ser sig själv som både förövare och offer för maktmissbruk, och om hur hon till slut lyckades bli fri.