Du märker om du har en vän – när det går åt h-e

Daniel Pernikliski om hur vänskap verkligen bör värderas

RELATIONER
Foto: Jessica Oscarsson
Daniel Pernikliski är krönikör på Wendela.

Enligt en undersökning från SCB saknar en av fem män en nära vän. Men vad är det som avgör om en vän är nära eller inte? I undersökningen verkar man göra mätningen efter hur ofta man umgås med vänner och jag tycker att det är helt andra parametrar som borde vägas in. Visst är det fint att ha en vän man träffar ofta, men om den inte finns kvar när det barkar åt skogen så är den inte nära, hur ofta man än träffas, när allt är frid och fröjd.

Vi har en inneboende nu, en barndomsvän till min sambo Lisa. De har aldrig varit särskilt ”nära”, i den bemärkelsen att bara de två aldrig har träffats regelbundet, men de delar historia och har gemensamma vänner. Nu är han utan bostad och behöver lite tid för att reda upp sin situation och vi har gjort plats för honom, därför att vi kan och därför att det känns viktigt.

Jag tycker inte att det spelarn någon roll hur lite de än har träffats de senaste åren, Lisa borde ändå betraktas som en nära vän eftersom att hon ställer upp trots att hon inte måste. Trots att ingen hade reagerat över om hon inte hade gjort det. Och hade vår inneboende för några månader sen blivit tillfrågad om vilka nära vänner han hade, tror jag inte att Lisa hade hamnat på den listan.

Enligt undersökningarna är det också fler kvinnor än män som har en nära vän. Kanske har det att göra med det traditionella sättet att se på förmågan att prata om känslor, som något kvinnligt. I den idiotiska andan har män blivit sämre tränade. De är varken mindre intresserade eller mindre lämpade eller i mindre behov av att prata, bara sämre tränade.

Man kan vara ”nära” på tusen olika sätt, men först när det sätts på prov kan man avgöra om det är på riktigt. Har du någon som du kan vända dig till om allt går åt helvete? Har du det så har du en nära vän, men har du inte det så är du ganska ensam.