”Våra söner dog i samma bilolycka”

Ulrika och Karina tog hjälp av varandra i sorgearbetet

RELATIONER

För sex år sedan dog Ulrika och Karinas söner i samma bilolycka.

I dag har sorgen svetsat vännerna samman ännu mer.

–Trots olyckan är vi glada för att vi drabbades tillsammans, att vi har varandra, säger Ulrika Ager och Karina Lagerström.

Foto: Mikael Wallerstedt
Nytt liv Efter olyckan trodde de inte att de skulle komma tillbaka till ett normalt liv, men: "i dag kan vi faktiskt känna att livet är kul trots allt som har hänt. Vi måste få det här nya livet att fungera."

Semestern kunde inte ha börjat bättre. Karina och barnen hade precis kommit till Hjo för att tillbringa några aktiva dagar tillsammans med Ulrika och Jonathan. Svåraste beslutet var om de skulle åka till Liseberg eller till Skara Sommarland. Vädret skulle få avgöra men först var det söndag och finaldag i Enduro-VM i Skövde. En stor dag för pojkarna som ivrigt hejade fram sin idol. Idolen, Anders Eriksson, vann sin klass och efter sen lunch och ombyte var det åter dags att åka in till Skövde för att fira segern under prisutdelningen.

Livet var så enkelt då.

”Vrider på huvudet, sen smäller det”

Men ödet hade andra planer för familjerna.

Karina Lagerström och Ulrika Ager, vännerna som älskade att äta goda middagar och umgås, packade in sig i bilen, tjejerna längst ut tillsammans med varsina söner bredvid sig på insidan. Alla hade bilbälte. Bilfärden gick lugnt. Inga snabba omkörningar. Inget dåligt väder

– Då ser jag en grön bil snabbt närma sig vår väg från vänster. Jag vrider på huvudet, sedan smäller det. Sedan minns jag inget mer förrän Ullis knuffar på mig. Jag ligger i hennes knä och kan inte röra armarna. Allt är så tyst. Bilen står snett och det är jord och glassplitter överallt. Vi tittar på varandra och försöker vända oss om för att se hur det är med barnen, säger Karina.

Svart mardröm

I år är det sex tunga år sedan hon mötte synen hon aldrig kunnat föreställa sig kunde drabba hennes familj, inte ens i den svartaste av mardrömmar.

Människor försöker hjälpa dem ut ur bilen.

En man krossar ett fönster med en sten.

Karina och Ulrika tänker samma tanke: hur är det med barnen?

– Jag har inget tidsperspektiv på hur länge vi var på platsen, när ambulans, polis eller brandkår kom. Jag vet bara att jag försökte komma in i bilen för att göra något för att rädda pojkarna. Jag hörde att flickorna levde.

Ulrika minns att hon tittade bakåt när hon vaknade upp liggande över ratten. Såg sin son Jonathan halvt lutad över sin kompis Dennis. Båda var grå i ansiktet. I väntan på ambulans och helikopter försökte Ulrika hålla sin åttaårige son i handen.

– Jag sträckte mig efter hans hand som stack ut mellan benen på räddningspersonalen. Jag såg inte mer av Jonathan än handen som låg slappt i gräset. Ambulanser och helikopter var snabbt på plats och det var de som plockade ut pojkarna ur bilen.

Karina minns att en brandman försökte att få henne att sätta sig ner. Omöjligt. Hjärnan spann. Kroppen löd inte. Rädsla, förtvivlan, sorg slingrade sig om dem som en kall kraft inifrån. Ingen ville svara på hur det var med pojkarna. Ulrika låg i slänten och kunde inte resa sig upp.

”Hjärtat snördes ihop”

Ambulanserna tog snabbt med de skadade barnen och mitt i kaoset blev frågan för Karina vilket barn hon skulle åka med.

– Men det löste sig naturligt. Josefine (dotter till Karinas dåvarande man) var så svårt skadad att det inte fanns utrymme för mig i ambulansen. Min son Dennis fick jag inte ens komma i närheten av på grund av räddningsinsatserna runt omkring honom, så det blev Sandra som var den som var vid medvetande och som behövde mig mest för stunden, säger Karina.

När de kom till sjukhuset och läkarna försäkrat sig om att Karina och Sandra inte hade några allvarligare skador fick de vänta ytterligare en stund. Svaren på alla frågor dröjde.

– Till slut kommer det in en läkare och en präst. De behövde inte säga något, jag kände på mig vad de skulle berätta. Hjärtat snördes ihop, syret tog slut, det gick inte att andas, allt gungade. En del av mig försvann, jag var trasig, säger Karina.

Stark för dotterns skull

Mirakulöst nog ådrog sig flickorna inte livshotande skador. Josefine bröt bäckenbenet på fem ställen, Sandra fick bland annat en lunga punkterad och Ulrika skadade ryggen och bröt några revben. Ulrikas Jonathan dog direkt, Karinas Dennis en stund senare när de anlände till på sjukhuset.

Karina berättar om tiden efter olyckan. Hur hon kunde leta efter kastrullerna utan att minnas var de stod, att allt bara var overkligt och rörigt. Samtidigt ville hon inte visa för dottern Sandra hur dåligt hon mådde, ville vara stark för hennes skull.

– Sandra försökte samtidigt vara stark för min skull och jag förstod att hon pratade mycket med sina kompisar och att hon fick ut många av sina känslor via sin thai-boxning. Nu i efterhand kan jag inse att jag hade behövt mer hjälp för att bearbeta min sorg. Jag fick själv ringa runt för att hitta någon psykolog att komma och prata med. Det var svårt och jag orkade inte ta mig all den tid jag kanske hade behövt. Den som ställde upp och tog sig tid var till slut min läkare. Det är jag glad för i dag.

Mycket att leva för

Ulrika berättar om sin själssmärta i boken ”Ett liv kvar att leva”, som hon har skrivit tillsammans med medförfattaren Jessica Dahné. Den berättar om hjälpen hon fick, om hopp och kärlek.

– Att få skriva ner alla detaljer och minnen från den första tiden och sedan kunna följa min egen sorgeprocess genom åren kändes viktigt. Att få se hur olika händelser påverkade mig på olika sätt och lyfta fram all värme som omgav mig och gav mig styrka. Den som drabbats hårt behöver också se att det finns mycket kvar runt omkring att leva för trots att det kan kännas väldigt tungt i perioder.

– När Ulrikas lille Jonathan dog led jag enormt med henne. Jag höll hårt i min egen son och blev smärtsamt påmind om hur skört livet är. Många gånger tänkte jag på hur svårt det måste vara att vara anhörig, att vara nära men inte veta vad som är rätt eller fel. Det är några av de saker vi skriver om, säger Jessica Dahné.

”Vi har varandra”

Boken har betytt mycket för Ulrikas sorgebearbetning, liksom att knyta ännu starkare band till sin olyckssyster Karina.

– Vi hade en grundtrygghet i vår vänskap och har alltid trivts ihop. Efter olyckan förstärktes den och vi har nått en djupare dimension. Vi pratar ofta om att vi, olyckan till trots, är glada över att vi drabbades tillsammans, att vi har varandra. Ingen som inte var där kan förstå vad vi upplevde den stunden och vad vi har tvingats bearbeta efter det. Vi läser av varandra på ett helt annat sätt, vi ser direkt om den andre mår lite sämre eller funderar på något särskilt. Det är en trygghet att ha varit två från början i den här situationen, säger Ulrika.

Karina och Ulrika tänker länge.

– Det är en svår fråga, det känns fortfarande så onödigt. Vi hade en plan för våra liv och allt kastades omkull. Samtidigt känns livet mer på riktigt nu, en större närvaro, en helt annan förståelse för vad livet innebär och en stark medvetenhet om vad vi vill med det. Vi har fått, och får fortfarande, kämpa men samtidigt har vi lärt oss så mycket om oss själva som vi inte visste innan. När allt hände trodde vi aldrig att vi skulle kunna komma tillbaka till ett normalt liv igen. I dag kan vi faktiskt känna att livet är kul trots allt som har hänt. Vi måste få det här nya livet att fungera.

– Genom åtskilliga timmar av samtal. Karina var den som mindes mest av händelserna på olycksplatsen och därför handlade den första tiden mest om att fylla i olika minnesluckor. Efter hand blev sorgebearbetningen och minnena från förr allt viktigare. Vi gick igenom alla de olika faserna i sorgen tillsammans, ilska, ledsamhet, förvirring, uppgivenhet, tomhet. Vi förstod varandra och kunde följas åt, säger Ulrika.

– För oss är inte själva olyckan viktig att prata om på samma sätt längre. Det är tiden tillsammans med pojkarna och alla minnen som är viktigt. De finns med så naturligt i våra liv, säger Karina.

Föraren fick böter

Föraren som körde på dem fick betala 13 200 kronor i böter. Skövde tingsrätt bedömde inte vårdslösheten i trafik som grov.

– Visst önskar vi att straffet hade blivit hårdare, men vi tänker inte på det på samma sätt längre. Det får inte den energin av oss. Samtidigt har vi förstått att inget straff i världen skulle vara straff nog. För oss handlar det om att lägga vår energi på rätt saker. Han får inte vår tid längre, säger Ulrika.

Båda har fortfarande smärtsamma fysiska minnen av olyckan än i dag. Ulrika har genomgått två ryggoperationer och ska snart börja på ett program på smärtrehab i Uppsala med förhoppning att det kan lindra hennes värk. Karina är fortfarande stel i nacken, har yrsel till och från och ont i höger arm och hand. När värken i kropparna efter olyckan började släppa började sakta viljan att ta tag i saker och ting återkomma. Efter ett halvår började Karina jobba på halvtid och allt började vända, hon började se ljusare på livet igen. Återupptog ett socialare liv.

– Pojkarna finns alltid hos oss. Vi pratar mycket om dem och de är fortfarande en del av vår vardag. Vi värdesätter livet på ett helt annat sätt och inser att det är väldigt kort. Idag gör vi mer av det vi själva vill och väljer bort det som betyder mindre.

FAKTA

Namn: Karina Lagerström.

Ålder: 42 år.

Bor: Uppsala.

Familj: Dottern Sandra 18 år, Jack russeln Zorro och särbon Kjelle.

Yrke: Jobbar på Ikea i Uppsala.

Namn: Ulrika Ager.

Ålder: 39 år.

Bor: Uppsala.

Familj: Taxarna Tess och Tilda.

Yrke: Studerar till personalstrateg, vill jobba med personalfrågor i framtiden. Har skrivit boken Ett liv kvar att leva tillsammans med Jessica Dahné (Recito förlag).

Caroline Engvall

ARTIKELN HANDLAR OM