”Initiativet är strålande – men synd att det behövs”

Daniel Pernikliski om vikten av att veta hur man ska leta

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Ibland har det hänt mig, när jag har letat efter något föremål i hemmet, att jag har kommit ihåg fel hur det ser ut.

Det kan vara ett köksverktyg eller vad som helst.

Sedan när det så småningom har upphittats, vanligtvis av en slump, verkar det närmast som ett mysterium att jag inte upptäckte det tidigare trots att det låg där fullt synligt.

Om jag till exempel letade efter en svart sax, som i själva verket var blå, hittar jag varken den svarta, eftersom den i själva verket aldrig fanns, eller den blå, därför att mina ögon sökte efter någonting svart.

I stället för att, som jag borde, söka efter en funktion, ett föremål som klipper, sökte jag efter en föreställning om hur ett sådant föremål såg ut.

Precis så fungerar det många gånger i arbetslivet.

Man är så totalt inkörd på hur någonting brukar vara att man blir blind för andra valmöjligheter och platser att leta på.

En brandman, det hör man ju på namnet, är en man, varför man inte skulle komma på tanken att leta bland kvinnor, om man vill rekrytera någon som släcker bränder.

Lika osannolikt är det att en kvinna, även om hon har god brandsläckarpotential, söker ett jobb där man letar efter en man.

Och så fortsätter det, det kan appliceras på många jobb.

Någon som har förstått den här problematiken är Lina Thomsgård som startat en hemsida och en facebookgrupp, som fungerar som en förmedling för bättre könsbalans inom områden där det verkligen behövs.

Initiativet är strålande, även om det är synd att det ska behövas.

Men vet man hur man ska leta så gömmer de sig därute: de fantastiska piloterna med bröst och de omhändertagande dagisfröknarna med skägg.