"Men var håller grabbarna hus?"

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Dessa hemmakvällar i slutet av 80-talet, med mamma och hennes väninnor – och så jag. Jag minns hur stämningen, i takt med att rödvinet började verka, kunde hetta till. Hur det kunde gå från skämt om att män inte kunde gå och tugga

tuggummi samtidigt, till en annan, för mig obehagligare och aggressivare stämning. En stämning som krävde syndabockar. Och där satt jag, 15 år gammal, som representant för hela det manliga släktet.

Jag bjöds inte in till att vara med i diskussionen, därför att jag

representerade fel lag och skulle snarare stå till svars för alla i historien onda mäns handlingar. Rätten att ut­tala sig hörde bara till de diskriminerade.

Så såg min första skola i feminism ut. Jag lärde mig tidigt att det var någonting att akta sig för, en kvinnokamp som jag sannerligen inte hade någonting att vinna på. Jag var fienden och förtryckaren. Kvinnorna förtjänade att få det bättre och männen förtjänade att få det sämre. Kvinnornas viktigaste uppgift var att ta ifrån männen, vad de hade rätt till. Nu var det deras tur. Varje gång ämnet kom på tal, var min omedelbara instinkt att jag måste försvara mig.

Jag fick kämpa för att bli av med den känslan, och det skedde i samma takt som jag började förstå att jag visst hade någonting att vinna. Att det handlade om jämställdhet, snarare än om en kvinnokamp – en människokamp mot att vara fast i en förtillverkad kostym. Jag förstod att jag också hade rätten att bli arg över ojämställdhet och orättvisor.

Ännu tydligare blev det när jag fick min dotter och insåg att jag blev sedd som en barnvakt till mitt eget barn. Klappad på huvudet och berömd för hur duktig jag var på att sköta henne. En bra avbytare till den ordinarie föräldern.

Hela upplägget, med känslan av att man har att göra med två lag som strider om att få det bäst, är otroligt ohälsosam och en stor del av hela problematiken – därför att inga lag någonsin strävar efter oavgjort. Det får aldrig vara en tävling och framförallt inte med ett lag som anfallare och ett lag som försvarare. Det måste lika mycket handla om män som strider för att få vara med sina barn, därför att de vill och därför att det är deras rättighet, som det handlar om att kvinnor kämpar för rätten till samma villkor som männen i yrkeslivet.

Det ser ju lite annorlunda ut i dag, än vad det gjorde när jag var 15, men att många lever kvar med känslan av att vara anklagade och att behöva försvara sig, är uppenbar. Och då blir de lätt blinda för vad som egentligen sägs, det märker man tydligt när man läser kommentarer till artiklar om jämställdhet.

Om inte lagen blandas upp lite mer, kommer vi aldrig att komma någonvart, annat än att stärka respektive lag. Därför blir man lite oroad, när man ser laguppställningen för de nya unga feministförebilderna.

Var håller grabbarna hus?