Plötsligt blev hon mamma åt sin man

Göran förlorade stora delar av minnet efter en svår olycka

RELATIONER

Göran Wallin överlevde en våldsam bilolycka för 25 år sedan. När han vaknade upp 18 dygn senare kände han inte längre igen sin flickvän Cecilia. Hans minnen var till stora delar försvunna. Men Cecilia blev kvar och hjälpte honom att återskapa sitt liv.

– Man kan säga att jag har uppfostrat honom en gång till, säger hon.

Foto: Björn Lindgren
Cecilia Wallin och hennes make Göran Wallin, som förlorade minnet i en svår bilolycka 1985.

Den 11 december 1985 var den 20-årige Göran på väg från bostaden i Frillestad till skolan i Helsingborg. Med sig i sin röda Opel Rekord hade han sin 14-åriga syster Helena.

Det var med andra ord en helt vanlig morgon. En förrädisk isfläck skulle emellertid komma att förändra hans liv för alltid. Opeln fick sladd och frontalkrockade med en mötande bil. Efter det fruktansvärda ljudet av plåt som skär genom plåt sänkte sig en illavarslande tystnad över vägen som snart ersattes av ljudet som följer blåljus.

Räddningspersonalen kunde konstatera att Göran var vid liv, men medvetslös. Han fördes snabbt i ambulans till universitetssjukhuset i Lund. Hans syster, som brutit båda benen, togs till lasarettet i Helsingborg.

Var på gränsen till hjärndöd

Flickvännen sedan två år, Cecilia, hade varit ute på praktik den där ödesdigra vinterdagen. Hon studerade till förskollärare och barnen hade precis övat inför Lucia. När telefonsamtalet kom blev hon först inte så orolig. Innan hon begav sig mot sjukhuset åkte hon och hämtade några skivor och kassettband som den musikintresserade pojkvännen kanske skulle vilja ha på sjukhuset. När hon kom fram gick det upp för henne hur allvarlig situationen var. Göran var medvetslös och ett virrvarr av slangar stack in och ut ur kroppen.

Bredvid honom stod en mängd apparater och blinkade nervöst: han hade fått blödningar på hjärnan, blivit döv på höger öra och krossat båda armarna. Läkarna sa att han var på gränsen till hjärndöd och att lite hopp fanns att han skulle kunna leva ett normalt liv igen.

Cecilias föräldrar tog med sig den chockade dottern hem, men hon kom tillbaka nästan varje dag till sjukhuset för att hälsa på sin sängliggande pojkvän i hopp om att han skulle vakna upp och att det skulle bli som vanligt igen. Efter 18 dagar vaknade han upp. Tyvärr var ingenting längre som vanligt.

En röra av information

Solen lyser över ett kyligt Helsingborg när vi rullar ut mot bostadsområdet Maria park i norra delen av staden. Tidigare användes byggnaderna här av mentalvården, men de förvandlades under nittiotalet till bostäder, kontorslokaler och skolor. I en av dessa lägenheter bor paret Wallin. Utanför huset blommar några japanska körsbärsträd. Göran öppnar när vi ringer på. Han ger ett försynt intryck men spricker upp i ett leende då vi tar i hand. Efter småprat leder han oss in i sitt hem. Det visar sig vara en spatiös tvåplanslägenhet med sju meter i takhöjd och en något oortodox utformning.

Utanför breder att grönområde ut sig i den vårbleka skenvärmen. Cecilia ställer fram kaffekoppar och sätter sig bredvid sin man. Hon berättar att han var ganska snurrig när han vaknade upp. Att all information han hade i huvudet hade blandats upp efter smällen.

– Det kom ut fel ord och han var förvirrad, som ett litet barn, säger hon.

Livslång rehabilitering

Uppvaknandet präglades likväl av glädje. Hela familjen kunde andas ut efter en lång tids oro. Cecilia förstod inte då att rehabiliteringen skulle bli livslång.

– Men jag hade inga tvivel på att vårt förhållande skulle fortsätta, säger hon tvärsäkert.

Trots den svåra hjärnskadan visade Göran hela tiden positiva signaler och kämpade för att lära sig gå, tala, läsa, skriva och använda sina skadade armar på nytt. Han var dessutom tvungen att återigen ta in människorna i sin närhet.

När han fick se Cecilia visste han till exempel inte vem hon var. Men han såg lycklig ut.

– Det var både kul och konstigt. Jag minns att han presenterade mig som sin nya tjej för en släkting, säger Cecilia och skrattar.

– Jag blev förälskad en gång till, kan man säga, skjuter Göran in. Efterhand släppte Cecilias stress och hoppet växte i takt med att han fortsatte att göra framsteg. Deras framtidsdrömmar återaktiverades efter att ha stått på paus och efter ett halvår hade

Göran blivit tillräckligt fysiskt återställd för att klara av att delta i Springtime, det årliga löploppet i Helsingborg. - Jag gjorde mitt sämsta resultat någonsin, men jag var så stolt när jag kom i mål, minns den inbitne motionären Göran.

Obearbetad sorg

Det dröjde därefter inte länge förrän paret stod i altargången till Allerums kyrka. Den 8 augusti 1987 gifte de sig och två år senare föddes första barnet, en dotter, som fick namnet Frida. - Vi hade börjat bygga det vi

båda drömde om, ett liv tillsammans som en familj, förklarar Göran medan vi bläddrar igenom ett fotoalbum från bröllopet. Det unga paret, båda klädda i vitt, ler brett och utstrålar all den positiva förväntan som nygifta ofta gör. Men snart kom det stora

bakslaget. När Frida var ett år gammal sjönk Göran ned i en djup depression. Det visade sig att han aldrig hade tagit sig tid att bearbeta sorgen efter att ha förlorat en stor del av sitt forna jag, vissa kroppsfunktioner samt en utstakad karriär som marknadsekonom.

– Det var otroligt jobbigt, minns Cecilia.

Hon tystnar en stund.

– Om vi inte hade fått hjälp då hade vi nog inte klarat av att fortsätta tillsammans.

Vad som hände var att Göran inte längre ville leva. Han ältade sin förlust om och om igen och var oförmögen att se något slags ljus i mörkret. För Cecilia innebar det enorma påfrestningar, både psykiskt och fysiskt. Deras dotter krävde uppmärksamhet, familjehushållet krävde en inkomst och Göran krävde ett svar som Cecilia omöjligen kunde ge: varför livet blivit som det blivit.

– Det blev en hopplös situation. Jag hade en ettåring att sköta om och min man betedde sig som en deprimerad tonåring.

Räddningen blev ett råd från Cecilias mamma:

– Sök hjälp.

Sagt och gjort. Göran började gå i terapi. Där kunde han prata fritt om allt som han kände. Han fortsatte i två och ett halvt år. Resultaten lät inte vänta på sig, relationsmässigt.

– En stor börda lyftes från Cecilias axlar. Jag behövde inte längre älta allting om och om igen med henne, det gjorde jag hos terapeuten, säger Göran.

Cecilia tog sig igenom den tunga perioden genom att prata med sina föräldrar och sina vänner. Hon hade också börjat inse att den man hon hade förälskat sig i inte längre var densamme. Men det gjorde ingenting.

– Vi hade ändå någonting speciellt, det fanns och finns fortfarande någonting där som gör att vi har hållit ihop genom allt det här, säger hon och tittar på Göran.

Föll för Görans humor

De träffades genom gemensamma vänner i början av åttiotalet. Cecilia föll för Görans humor och charm. Han var en musikälskande rebell som gick sin egen väg.

– Jag minns framförallt att vi hade väldigt roligt tillsammans, säger Cecilia.

– För några månader sedan träffade jag en gammal lärare. Han berättade för mig att jag alltid var så rolig. Det är kul att höra att man varit en humorist, men jag försöker fortfarande vara det, även om det verkar som att jag har blivit en mer seriös person, säger Göran.

Hans musikintresse är fortfarande intakt. Och han är fortfarande en rebell. Han har trotsat sina förändrade fysiska förutsättningar och sprungit inte mindre än sju maratonlopp.

Detsamma gäller hans hjärnskada. Efter olyckan fick han ett svagare minne och därmed sämre inlärningsförmåga. Men med hjälp av talböcker och enträget studerande har han inte bara avslutat ekonomutbildningen som han avbröt efter kraschen, utan är dessutom i full färd att läsa handikapp- och rehabiliteringsvetenskap vid Malmö högskola.

I framtiden hoppas han kunna arbeta som rehabiliteringssamordnare.

– Jag kunde lika gärna ha blivit ett kolli. Jag är oerhört stolt över att ha kommit tillbaka som jag gjort, och det är mycket tack vare min fru och min ihärdighet, säger han.

– Det finns ju egenskaper kvar hos Göran som aldrig kommer att förändras och som inte har gjort det heller. Hans envishet, till exempel, säger Cecilia och ler.

Det händer att hon tänker på hur livet kunde ha sett ut om krocken inte inträffat. De var så unga när de träffades att de ofrånkomligen skulle komma att förändras som personer, oaktat olyckan. Måhända stärktes till och med deras förhållande tack vare den och gjorde att de kunde växa tillsammans.

– Vem vet? Annars kanske vi hade utvecklats i helt olika riktningar och gjort slut? spekulerar hon.

Förälder till sin partner

Cecilia har inte bara återskapat deras gemensamma minnen, hon har också uppfostrat Göran en andra gång, vilket hon kan uppleva vara lite märkligt.

– Men jag har ju kunnat forma honom som jag vill, skämtar hon innan hon blir allvarligare igen.

– Nej, att vara förälder till sin partner, vilket jag nästan var när det var som värst, är kanske inte så lyckat, men vi tog oss igenom det. Visst har jag funderat på hur livet kunde ha blivit med någon annan, men vad är det som säger att det skulle ha varit bättre?

Två år efter att Frida kom till världen fick Cecilia och Göran en son, Simon. I dag är barnen 21 respektive 19 år. De har aldrig vetat hur Göran var före hjärnskadan. Cecilia säger att det därför inte har haft alltför stor inverkan på deras uppväxt. Det kan till och med vändas till någonting positivt.

– Att se att alla människor inte är A-människor, att vi alla har olika förutsättningar och skavanker, har nog varit lärorikt för dem.

Göran och Cecilia ser på framtiden med tillförsikt. Cecilia trivs med sitt jobb som förskollärare. Göran arbetar heltid på kyrkogården och studerar deltid på distans vid Malmö högskola. De gläds över att ha sett sina barn växa upp och utvecklas med egna drömmar och visioner.

– Vi inspireras av dem helt enkelt, säger Cecilia.

Innan vårt samtal är över gör hon en reflektion över hur selektivt hennes minne är och har varit när hon ser tillbaka på de svåra åren.

– Det konstiga är att jag mest minns alla fina stunder vi har haft tillsammans. Inte problemen.