”70 barn på en enda stressad personal"

Föräldrar noga att välja skola men välj fritids med omsorg

RELATIONER

På måndag är det skolstart för de flesta grundskoleelever i Sverige och runt hundra tusen barn börjar sexårs. Ofta har vi föräldrar varit jättenoga med att välja skola. Men vem tänker på fritids?

Foto: Peter Wixtröm
Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.

Hur ser skolvägen ut? Lagas maten i skolköket eller någon annanstans? Hur är lärarna? Hur stora är klasserna? Börjar de med språk tidigt och satsar de på konstnärliga ämnen redan från början?

Det finns ingen måtta på all man kan väga fram och tillbaka när det gäller att välja rätt skola.

Lika ofta står vi föräldrar där som riktiga suckers när barnen väl börjar skolan. För det finns en sak som många missar att kolla upp: fritids.

Vad spelar det för roll att läraren är en stjärna, att skolklasserna består av max 20 barn och att maten är ekologisk när fritidshemmen, där lågstadiebarnen ofta spenderar den mesta av tiden under dagen, består av 55 ungar på två vuxna?

När min dotter Alba gick i nollan brukade själva skolan vara fram till lunchen vid elva, sen var det fritids fram till hämtning. De flesta föräldrar hade besökt skolan, pratat med rektorn och de duktiga pedagogerna, men inte riktigt uppfattat att fritidsgruppen bestod av 60 barn. 60!

På Albas kompis skola var det ännu värre. Under fritids första timme var det 70 barn på EN sönderstressad personal.

Skolan skyllde på minskade resurser och kommunen skyllde på att skolan felfördelat sina pengar.

Själv är jag inte så intresserad av vems fel det är. Jag vet bara att det är fel.

Enligt siffror från Skolverket var gruppstorleken på fritids i genomsnitt 17,8 barn år 1990. Hösten 2009 hade den vuxit till 36,7 barn, i stort sett en fördubbling på mindre än 20 år. Dessutom går det numera 21 barn per anställd.

(”Bara tre vuxna på 20 barn!” suckar man när barnen börjar i förskolans storbarnsgrupp. Då fattar man inte vilken lyx det är mot när de börjar på fritids ett år senare)

Föräldrar muttrar och Skolverket larmar varje år, men ingenting händer. Mer att barngrupperna blir ännu större och att personaltätheten minskar.

Så här i valtider borde varenda parti ha en tydlig plan för hur man ska göra för att få fritidshemmen att gå från förvaring till vettig verksamhet.

”Situationen är ju helt orimlig. Vad är det med er? Varför gör ni inget?” undrar min väninnas morsa uppbragt. Hon hävdar att en liknande nedmontering aldrig hade kunnat göras under 70- och 80-talen. Då hade föräldrarna demonstrerat, klättrat upp på skoltaken och skrikit samt terroriserat både skolchefer och politiker tills de gjorde något.

Ja, varför gör vi inget? Är vår generation ovana vid att protestera? Har vi lite uppgivet vant oss vid att allt nedmonteras och blir sämre år för år? Är det tidsbristen som gör att vi inte engagerar oss i frågan?

Jag vet inte.

Men jag vet att vi borde så här i skolstartstider och under valår.