Kan du se din vän som gärningsman?

Läs Daniel Pernikliskis krönika

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendelakrönikör.

När jag pluggade i England på 90-talet åkte klassen vid ett tillfälle på studiebesök till ett fängelse.

Det första som hände var att vi fick en säkerhetsgenomgång av fångvaktarchefen. Det mesta av det han sa har jag glömt, men en del minns jag oerhört tydligt:

”De kanske ser ut som vilka som helst, men glöm inte vilka som sitter härinne. Det är avskum – mördare och våldtäktsmän, människor som har förbrukat sina chanser. Enligt min mening borde hälften hängas och hälften skjutas”.

När vi lämnade fängelset var det huvudsakligen två saker som upptog mina tankar. Det ena var en enorm lättnad över att jag inte var en brottsling och det andra var en övertygelse om att det måste krävas ett mirakel för att återanpassa sig till samhället, om man levt länge i en miljö där man av många betraktas som ett odjur, omgiven av människor som helst vill se en död.

Men även utanför murarna finns det många som ser på vissa brottslingar, framför allt sexförbrytare, som odjur. I alla fall om de tänker sig hur de skulle reagera om det hände deras familj någonting. Om deras barn, eller någon annan närstående, skulle bli våldtagen eller utnyttjad.

Då väcks den irrationella och hämndlystna reptilhjärnan och man ser, likt den engelska fångvaktarchefen, inte förövarna som människor.

Och när man funderar på vilka plågor som dessa vedervärdiga monster borde få utstå, framstår döden som det allra mildaste straffet.

Trots det sviker samhället sexbrottsoffren, framför allt utsatta barn, när det väl kommer till kritan. När någon drabbad har lyckats ta sig över den enorma barriären av skam och självanklagelser, och äntligen vågar träda fram och anmäla ett brott, blir den ofta misstrodd, medan gärningsmannen ofta möter stöd och förståelse. Det är svårt att föreställa sig ett större svek mot ett barn, än att inte ta det på allvar i utsatta lägen. Och om ett barn trots sina rädslor har försökt, men misslyckats, lär det knappast försöka igen.

Det som är så svårt att pussla ihop är hur dessa två världar kan fungera parallellt. Den där sexförbrytarna ses som monster, och den där sexförbrytarna skyddas mer än offren.

Kan en del av förklaringen vara att just på grund av att sexförbrytare ofta betraktas som monster, blir konflikten så oerhört stor, om den misstänkte förövaren är någon man känner och tycker om? Kanske en nära vän, som ser ut som vem som helst, med en vanlig familj och ett gott sinne för humor.

Och om man inte är kapabel att skilja på en människa och en människas gärning, kanske man inte heller är kapabel att placera sin vän i rollen som gärningsman. Visst måste det vara enklare och tryggare då, att bara tänka att allt är ett påhitt.

På andra sidan står offren, med sår som inte syns på ytan. Vad är det då som bekräftar att allt inte bara är en lögn? Och så har man bevarat illusionen av att en sexförbrytare inte kan se ut som du och jag, till priset av en ung och oskyldig människas tro på livet.