"Jag skulle bussa ett gäng graffitikonstnärer på dem"

Läs Terri Herrera Erikssons krönika

RELATIONER
Foto: Peter Wixtröm
Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.

Abort är ett komplicerat, infekterat ämne. Så fort man skriver ordet abort i en text kommer det ofelbart en mängd affekterade mejl från allt från besvikna kvinnogrupper som tycker att man har formulerat en mening vårdslöst till religiösa fanatiker som dundrar om Guds straff.

Yttrandefrihet är också ett komplicerat ämne. Man kan ju inte förbjuda lastbilar som kör runt med bilder på döda foster, hur mycket man än vill det.

Men jag måste tillstå att om jag visste var bilarna stod parkerade skulle jag gladeligen bussa ett gäng graffitikonstnärer på dem.

Vad tror abortmotståndarna att de uppnår med den här kampanjen?

Tror de att de får folkets kärlek? Eller att de kan få abortförespråkare att byta åsikt och engagera sig i Ja till livet-rörelsen?

Jag tvivlar. Jag gissar att de flesta, liksom jag, äcklat vänder sig bort och undrar vad upphovsmännen sysslar med, mer än att skuldbelägga redan skuldtyngda tjejer och kvinnor som gjort abort.

Det är möjligt att det är dags att återigen diskutera varför vi har fri abort i Sverige. Folk kanske har glömt varför och behöver påminnas om vad som händer i länder där abort är förbjudet (de illegala aborterna ökar och siffror pekar på att runt en procent av alla kvinnor som genomgår en sådan dör i sviterna av en illegal abort).

Men att sätta skräckpropaganda på lastbilar kan aldrig vara rätt väg att gå.