”Jag hatar livet för att det tog Thomas ifrån mig”

Foto: Sara Wisnes
Malin Isaksson uppmanar alla att på riktigt våga fråga den som drabbats av en förlust hur det är. ”Jag har sett vänner som byter sida på gatan för att slippa träffa mig, det känns hemskt. Om du inte vet vad du ska säga räcker det med en kram eller en hand på axeln. Man får inte ignorera.”
RELATIONER

De var överlyckligt kära och hade just fått en liten son tillsammans.

Då hände det overkliga — hennes sambo rasade igenom ett tak och omkom.

– Allt jag levde för försvann, säger Malin Isaksson, 29.

Foto: Sara Wisnes
Namn: Malin Isaksson. Ålder: 29 år. Bor: Västervik. Familj: Sonen Herman, 10 månader. Mamma och pappa. Yrke: Sjuksköterska.

Jag har aldrig blivit så kär i någon som jag blev i Thomas. Vi träffades sommaren 2007. Då levde jag med en annan man, men efter att bara ha träffat Thomas i några timmar kände jag att han var rätt för mig och att förhållandet jag levde i var fel.

Vi träffades på Öland under en dansvecka. Thomas var där med sina vänner och jag med mina. Vi bodde i husvagn och var grannar på campingen.

Han var så lätt att prata med, jag kände en enorm dragningskraft till honom och han kände samma sak för mig.

Jag bodde då i Sundsvall och Thomas i Ängelholm. Hösten 2007 flyttade jag till Västervik, där mina föräldrar bodde. Jag sa upp mig från mitt jobb i Sundsvall och lämnade mina vänner och mitt liv där – allt för att komma närmare Thomas.

När vi var tillsammans tappade det mesta runt omkring betydelse, ingenting var lika viktigt som vi. Vi hade varandra och jag började förstå att det visst fanns själsfränder.

Under nästan ett år hade vi ett distansförhållande. Vi träffades så ofta vi kunde. Allt kändes så rätt, så självklart, det var han och jag. Vi pratade ofta om hur otroligt det var att vi funnit varandra. Thomas var noga med att berätta vad han kände för mig, det var viktigt att jag visste hur mycket jag betydde för honom.

Efter ett år flyttade Thomas till mig i Västervik. Vi köpte en lägenhet på landet och renoverade vårt boende som vi ville ha det. Thomas la ner hela sin själ i det, som i det mesta han gjorde. Att bo och leva med Thomas var som en dröm. Efter att ha bott ifrån varandra länge kändes det så rätt och fulländat på något vis. Vi pratade ofta om vilken lyx det var att få vara tillsammans varje dag.

Jag minns en gång när jag kom hem från jobbet och cyklarna stod parkerade framför dörren, packade med picknicksaker. Thomas gillade att överraska på det sättet – inte med dyra restaurangbesök eller diamanter utan det skulle vara genomtänkt och gjort med hjärtat.

I maj 2009 fick vi beskedet att vi skulle bli föräldrar. Det var både skrämmande och fantastiskt. Graviditeten var jobbig till och från, men Thomas fanns som ett självklart stöd, han gjorde allt för att jag skulle ha det så bra som möjligt.

När vår son Herman var tre månader bestämde vi oss för att vara en månad hos Thomas föräldrar i Skåne. Thomas, som hade egen firma som snickare, hade fått ett uppdrag där och vi såg fram emot att Herman skulle få träffa sin farmor och farfar under lite längre tid.

Den 17 maj började som vilken vanlig dag som helst. Thomas klev upp lite tidigare. Han gick ut och jobbade, kom in och åt lunch, pussade mig och Herman, gick ut och jobbade igen men kom aldrig in för att dricka eftermiddagskaffe som han brukade. I stället kom hans pappa rusande och skrek att vi skulle ringa 112. Jag sprang ut och fann Thomas liggande på betonggolvet. Jag insåg att han hade gått igenom taket och fallit sex meter rakt ner. Han var okontaktbar och det var blod överallt.

Jag skrek åt sjukvårdspersonalen att de skulle skynda sig. Thomas andning blev allt sämre och vi började med mun-mot-mun-metoden. Att hamna i en situation då man måste försöka rädda sin älskades liv är inte mänskligt, men jag är sjuksköterska och med mitt yrke i bagaget gjorde jag ändå det som krävdes. Man får någon konstig styrka som gör att man blir otroligt fokuserad.

I dag är jag glad att jag fanns på plats, att jag gjorde allt jag kunde. Det hade varit fruktansvärt att inte ha varit där, inte vetat vad som hände eller om alla verkligen gjorde allt. I dag vet jag att jag och Thomas föräldrar gjorde allt som stod i vår makt.

Jag fattade någonstans att det var riktigt illa. Jag hann tänka tusen tankar.

Ambulansen kom och de konstaterade direkt att situationen var fruktansvärt skör. De körde till Lunds universitetssjukhus och jag fick åka med i en ambulans efter. Thomas hade fått svåra skallskador och läkarna beslutade att de skulle försöka operera – men Thomas dog på operationsbordet.

Jag fick sitta i ett anhörigrum och vänta på besked. Den tiden var så grym, jag bad till högre makter flera gånger. En sköterska hämtade mig och tog med mig in i ett rum. Där stod några läkare och på bordet låg ett paket näsdukar. Jag kommer inte ihåg så mycket mer än att jag bara skrek. Sedan fick jag en sista stund med Thomas.

Det var overkligt, brutalt och fruktansvärt smärtsamt. Jag kommer ihåg hur tom jag kände mig när jag lämnade honom på sjukhuset, död. Det fanns nästan inga känslor, det vara bara en tomhet. En känsla av att jag lämnade honom, att jag svek honom.

Mina föräldrar kom samma natt och hämtade mig i Lund, de finns fortfarande vid min sida varje dag. Min bästa vän Malin kom dagen därpå och utan henne är jag osäker på om jag hade klarat av det här. Hon har ställt upp helhjärtat och hjälpt mig med praktiska saker, kramat mig och gråtit tillsammans med mig.

Det tog flera veckor innan chocken hade lagt sig och jag insåg vad som hade hänt. Mitt liv är inte detsamma på något sätt. Efter olyckan raserades allt. Jag har börjat om från grunden. Den dagen Thomas dog försvann allt jag trodde på och levde för. Mina drömmar gick i kras. Min framtid blev helt svart. Från att vara lycklig nybliven mamma till att stå helt ensam med en son på tre månader, i den värsta sorg man kan tänka sig. Utan mitt allt, mitt liv.

Att vara ensamstående mamma mitt i allt det här har varit enormt jobbigt och är det fortfarande. Det är tufft, svårt och otroligt krävande. Jag har ju mina vänner och föräldrar som hjälper mig på många sätt, men det är hela tiden jag som har hela ansvaret. Jag blir så ledsen varje gång jag inser hur ensam jag är.

De första månaderna efter olyckan minns jag knappt. Allt var svart och jag gjorde det jag var tvungen till. Jag klev upp varje morgon och tog hand om vår son. I början var jag så säker på att Thomas skulle komma tillbaka, men efterhand blev verkligheten verklig. Att inse att han var borta var fruktansvärt.

I dag, efter sju månader, mår jag bättre. Långtifrån bra, men bättre. Mitt liv börjar sakta byggas upp igen. Det finns stunder då jag tror på livet, stunder då jag känner mig glad. Saknaden finns hela tiden och jag hatar fortfarande livet för att det tog Thomas ifrån mig. Men jag fokuserar på att bygga upp en bra tillvaro för mig och Herman. Jag är väldigt glad att jag har honom, det ger mig en liten bit av Thomas.

Jag tar tillvara på de bra stunderna tillsammans med mina vänner.

Jag har dansat i hela mitt vuxna liv, men när Thomas dog bestämde jag mig för att aldrig mer dansa. Konstigt nog har jag börjat göra det igen, ändå. Det ger mig glädje och får mig att må bra. Jag känner att jag lever.

Det jag har lärt mig är att det inte finns några genvägar. Sorgen måste ut och det tar den tid det tar. Jag har varit väldigt fokuserad på att bearbeta och inte förtränga något, men det går liksom inte att intensivbearbeta döden.

Tiden är det enda som hjälper. Det fruktansvärda bleknar, men jag kommer aldrig att glömma. En del frågar om jag kommer att komma över det, men svaret är såklart nej. I början trodde jag att jag skulle dö av sorgen, men den ändrar karaktär efter ett tag. Nu måste jag lära mig att leva med sorgen och saknaden.”