”Alla kvinnor borde ha en inre bitterfitta”

Maria Sveland om skilsmässan, sin nya
bok och när hon
jagade blottare i parken

Foto: Felipe Morales
RELATIONER

Maria Sveland blev hela Sveriges bitterfitta efter sin omtalade debutroman.

Nu har hon skilt sig, och kommit med en ny bok. Denna gång om unga tjejer.

– Den är mörk, men verkligheten är värre.

Foto: Felipe Morales

Vi kommer aldrig att få läsa något gulligt och vackert av Maria Sveland, det är helt klart. ”Bitterfittan” var en ilsken uppgörelse med mammarollen, om hur orättvist ett kärleksförhållande kan bli när barnen kommer.

Även här handlar det om mäns makt i vardagen och familjelivet. Ett ämne som automatiskt gör att vissa ser henne som besvärlig.

– Haha, det struntar jag högaktningsfullt i! Så fort man har en åsikt som skiljer sig från en dörrmattas så finns det de som tycker att man är jobbig.

Vi träffas i hennes tvåa på Södermalm i Stockholm, i en mix av färgglatt 60-tal, brokiga plastblommor och lite nytt. För det ska sägas direkt till alla som undrar: Maria Sveland är numera skild, och har de två sönerna varannan vecka.

Feministiskt engagemang

Romanen ”Att springa” handlar om Emma och Julia, två bästisar i trettonårsåldern. Här skildras deras vänskap och familjer, och deras brutala möten med sexualiteten. Bland annat råkar de ut för en blottare, och en av flickorna utsätts för svåra övergrepp. Nästan ingen står på hennes sida.

– Den här berättelsen har bränt i mig sedan jag jobbade med en radiodokumentär. Jag pratade med många kvinnor som berättat om övergrepp och inte blivit trodda. Vissa saker som händer är så svarta att ingen vill se. Särskilt inte om gärningsmannen är normalt fungerande i övrigt, och har högt socialt anseende.

De flesta män i boken saknar respekt för kvinnor. Är du rädd att läsarna ska tro att du är manshatare?

– Nej, men det är intressant att jag får den frågan. Jag tror knappast manliga deckarförfattare som tecknar porträtt av psykopater av manligt kön blir anklagade för att hata män. Det där tror jag mer är en gammal trist klichébild som har att göra med att jag står för ett feministiskt engagemang.

Emma och Julia har ändå styrka i varandra. Vid ett tillfälle slår de tillbaka mot blottaren med våld.

– Tjejer är inte bara offer, utan kaxiga och modiga. Jag och mina kompisar jagade också blottare hemma i parken i Örebro. Vi förstod inte att de kunde vara farliga.

– Den där åldern är en speciell tid. Man känner sig odödlig och tycker att man äger världen, samtidigt som sexualiteten kommer in som en käftsmäll i många unga tjejers liv.

Separerade efter femton år

Att Maria Sveland brinner för de här frågorna är det ingen tvekan om. Hon pratar snabbt och engagerat medan vi äter hennes hembakta äppelpaj (ja, även en feministisk bitterfitta kan få till en sådan).

– Det är klart att den som är en tänkande människa blir upprörd över alla orättvisor. Det är ju bara att slå upp tidningen så ser man hur världen ser ut. Men jag är optimist. Många yngre män är feminister på ett självklart sätt, och de är mycket mer närvarande som pappor.

Den delvis självupplevda debutromanen slutade med en viss ljusning. I verkligheten separerade författaren och hennes man efter femton år ihop.

Går det att vara lyckligt gift livet ut, tror du?

– Nej, jag tror att alla äktenskap börjar stinka efter tio-femton år. Livet består av olika perioder helt enkelt. Jag skulle aldrig vilja ha småbarnsåren i kärnfamilj ogjorda, det var underbart också. Nu tycker jag det är spännande att se vem jag är utan man. Man får det bästa av två världar, och mitt ex är världens bästa pappa så jag vet att barnen har det bra där också.

Hur har du det med din inre bitterfitta i dag?

– Hon håller mig vaken och alert! Maria Sveland skrattar hjärtligt.

– Alla kvinnor borde ha en sådan, som en alarmklocka när något är fel. För att man inte ska ta skit och lida i tysthet.

ARTIKELN HANDLAR OM