Salander i Sudan

”Män som hatar kvinnor” visades på den europeiska filmfestivalen i Khartoum

1 av 3 | Foto: Karolina Lindén
Under den europeiska filmfestivalen i Sudans huvudstad Khartoum visades bland andra ”Män som hatar kvinnor”.
RELATIONER

Bredvid kvinnan i niqab sitter en västerländsk diplomat.

Mannen i turban på raden framför ser rakt mot duken, när förtexterna till den svenska succéfilmen ”Män som hatar kvinnor” rullar igång.

Det är europeisk filmfestival i Sudans huvudstad Khartoum.

Det som numera är en tradition inleddes förra året när Sverige var ordförande i EU. I år visas 18 filmer från nio länder, en gång i Khartoum och en gång i södra Sudans huvudstad Juba.

Krigshärjat land

Sudan är ett krigshärjat land med en befolkning som fått utstå ett närmast obegripligt lidande; humanitär katastrof i öster, den numera välkända Darfurkonflikten i väst och det mycket aktuella och hårda politiska klimatet mellan nord och syd.

Kvinnorna har en ställning som för oss i Sverige är svår att förstå; en man får gärna ha mer än en fru, för att få resa måste en kvinna ha sin manlige förmyndares tillstånd och en muslimsk kvinna måste klä sig på en ”moraliskt” sätt.

Kvinnlig könsstympning är mycket vanligt – nästan 90 procent av kvinnornas utsätts.

Filmen censurerades

Noomi Rapace dyker upp på den stora utomhusskärmen.

Som vanligt väcker Lisbeth Salanders piercade ansikte uppmärksamhet – kanske mer här än hemma.

– Sudaneserna måste tycka att hon ser väldigt konstig ut, säger Helene Fatima Idris, 55. Helene är född och uppvuxen i Sverige men har konverterat till islam, lagt till namnet Fatima och bor i Khartoum tillsammans med sin man.

– Men jag gillade filmen. Jag har faktiskt läst böckerna och blev inte besviken.

Filmen fortsätter och en av sexscenerna närmar sig. Vissa i publiken skruvar på sig.

När paret möts i en omfamning, blir bilden svart. Efter några sekunder syns Michael Nykvists ansikte belåtet leendes i närbild. Hela publiken skrattar – censuren har kanske ett mervärde ändå.

– Jag är inte emot censuren som sådan, säger Issraa El Kogali, 31. Issra är född i Khartoum och pratar öppet om det tabu som finns kring sex i landet, inte minst bland kvinnor.

– Det är en blandad publik och det finns många som skulle kunna ta illa upp om man visade scenerna helt och hållet. Jag vill inte vara en del av en publik där folk känner sig illa till mods eller till och med blir riktigt upprörda.

Förra året åtalades den kvinnliga sudanesiska journalisten Lubna Ahmed al-Hussein för att ha burit byxor på offentlig plats i Khartoum.

På skärmen kliver Lisbeth Salander av motorcykeln i sitt svarta skinnställ.

– Hon passar inte riktigt in i ramen för hur en kvinna ska se ut här, säger Helene Fatima Idris lite diplomatiskt.

”Vi kan känna igen oss”

Filmens svåraste scener tränger sig på. De värsta bitarna censureras bort men ingen kan undgå att förstå att det är fråga om en våldtäkt.

– Sexuella övergrepp finns överallt och är en mänsklig mardröm var de än sker. I Sudan finns ofta en skam hos kvinnorna för det som hänt, lite grann som den Lisbeth Salander verkar känna, säger Issraa El Kogali.

Eftertexterna börjar rulla och mannen i turban reser sig, liksom diplomaten och kvinnan i niqab.

Issraa El Kogali återknyter till filmens huvudperson och sammanfattar:

– På en mänsklig nivå kan även en sudanesisk kvinna känna igen sig i Lisbeth Salander. Alla bär vi på samma känslor.

FAKTA

En folkomröstning om Södra Sudans självständighet ska enligt fredsavtalet från 2005 äga rum den 9 januari 2011. Analytiker spår en jordskredsseger för självständighet.

De praktiska förberedelserna inför omröstningen ligger långt efter och de politiska spänningarna är stora.

Den stora oron är att landet ska falla tillbaka in i inbördeskrig, som mer eller mindre varit normaltillståndet sedan självständigheten 1956.

Alexandra Brundin Urisman

ARTIKELN HANDLAR OM