Kvinna – var god vänta

Ninni, 40, fick vänta 40 minuter på ambulans efter hjärtinfarkten

Foto: Maria Östlin
Fick vänta 40 minuter När Ninni Eriksson fick en hjärtinfarkt fick hon vänta 40 minuter på ambulans. Väl framme tog ambulanspersonalen hennes symtom p åallvar och körde henne direkt till hjärtintensiven.
RELATIONER

SOS Alarm tog inte Ninnis hjärtinfarkt på allvar.

Ambulansen kom först efter 40 minuter.

– Jag blev nedprioriterad för att jag var ung och kvinna, säger Ninni Eriksson.

En hjärtinfarkt är alltid prio ett för ambulansen. Då kör man utan hastighetsgräns och med blåljus. Ofta skickas två bilar.

När Ninni ringde 112 och beskrev sina bröstsmärtor fick hon prioritet tre. Det betyder en bil utan blåljus.

Eftersom föraren dessutom körde vilse tog det närmare 40 minuter innan Ninni Eriksson fick hjälp. Trots att ambulansstationen i Flen bara ligger en dryg mil bort.

– Det tog en evighet innan de kom. Jag ville veta varför och fick senare reda på att de gett mig prio tre, säger Ninni Eriksson.

”Som en knytnäve i bröstet”

Det här var i februari 2002 och Ninni var 39 år. Hon gick en sjuksköterskeutbildning och besökte en patient när hon själv hamnade på golvet med kraftig yrsel.

Hon blev alldeles dyngsur av svett och så kom smärtan. Som en knytnäve rakt in i bröstet.

– Jag tänkte inte att jag kunde dö. Utan mer, vad ligger jag här för, hur kunde det bli så här. Vad dålig jag är, nu får jag väl skärpa mig. Ligga här och vara sjuk.

Ambulansmännen förstod allvaret på plats och körde omedelbart till Eskilstuna hjärtintensiv.

Ninni är inte överviktig, har inte diabetes, har aldrig rökt och har inga hjärtinfarkter i släkten. Länge vägrade hon acceptera att hon haft en hjärtinfarkt.

– Jag ville inte ta till mig att jag hade kunnat dö. Hjärtat är ändå hjärtat. En skada på hjärtat finns alltid där.

Infarkten orsakades troligen av stress. Hon hade precis gått igenom en skilsmässa och pluggade stenhårt. Även direkt efteråt fortsatte hon i sitt tuffa livstempo.

– Jag skulle bli sjuksköterska om det så tog död på mig. Jag skulle bevisa för mig själv att jag var en övermänniska som klarar allt. Det var ju helt fel.

Länge varvade hon nattskiften med extrajobb som sjuksköterska i Norge för att få ekonomin att gå ihop. Men nu har hon dragit ned på övertiden.

”Livet är inget genrep”

– Jag träffade en cancersjuk man en gång som sade att ”Livet är inget genrep – utan det är här och nu vi lever”. Det är ju alldeles sant.

I december blev hon påmind om infarkten igen. Då dog en ung kvinna som skickats gående till akuten från en vårdcentral i Nyköping. Ninni som jobbar på lasarettet blev vittne till upplivningsförsöket.

– Det var så tragiskt. Jag blir förbannad när jag läser att unga kvinnor inte blir tagna på allvar. Samtidigt vet jag som sjuksköterska att man gör det man tror är rätt. Om inte patienten förmedlar att det är fel på hjärtat är det inte så lätt.

I dag slår hennes hjärta som det ska. Men det senaste larmet om läkemedelsstenter som ökar risken för hjärtinfarkt vill hon helst inte läsa om.

– Jag blir orolig över att man inte forskat tillräckligt kring stenterna med cellgift. Jag undrar vad de stoppat i mig. Den går ju inte att plocka bort.

Läs mer:

Så drabbar infarkterna:

Så kan du hjälpa:

Jessica Ritzén