”Vi frågar om allt – utom det allra viktigaste”

Åsa Erlandson om att välja förskola

RELATIONER
Foto: STEFAN MATTSSON
Åsa Erlandson är Wendelas krönikör.

”Serverar ni lättmjölk eller standardmjölk?”

”Hur ofta har ni temadagar om fåglar?”

”Städar ni själva eller är det utlagt på ett företag? I så fall, vilket?”

Ingen tidigare föräldrageneration har varit lika påläst som vår. I dagarna skickar kommunerna ut besked om dagisplacering och alla föräldrar har så klart skärskådat allt från pedagogik till ekologisk mat. Ingen fråga är för liten och förskolepersonal som ordnar visningar får finna sig i att agera squashvägg – föräldrarna bollar ut

frågor om precis allt.

Utom den allra viktigaste, för den missar nästan alla. Den enda frågan som verkligen betyder något är: Hur gör ni för att alla barn ska bli en del av gruppen?

För det spelar ingen roll om dagiset åker på utflykt ständigt och jämt om alla barn inte trivs. Förskolans i särklass viktigaste uppgift är social gemenskap, att lära barnen bli en bra kompis.

Som nyblivna föräldrar kollade vi tio olika förskolor. Alla kunde rabbla öppettider och sockerregler utantill men ingen, faktiskt ingen, kunde svara på hur de jobbar förebyggande mot utanförskap. Någon sprang visserligen och letade fram en kompiskudde ur förrådet men visste inte när den använts senast. I stället var budskapet att det där problemet finns inte på dagis, bara i skolans värld.

Men det räcker att surfa några minuter på föräldraforum för att upptäcka att det är fel. Här tornar den krassa verkligheten upp sig i form av ledsna treåringar som kommer hem och frågar sina föräldrar ”varför är jag en äcklig människa?”. Här finns också vuxna berättelser som inleds med ord som skär rakt in: ”jag har blivit mobbad hela livet, det startade på dagis”.

Jag är övertygad om att Sverige är fullt av engagerad förskolepersonal som lägger ner själ och hjärta i att barnen ska må bra. Just därför är tystnaden så märklig, att ingen vill tala om att mobbing faktiskt förekommer även bland de små om än i mer subtil form än köra–huvudet–i–toaletten–trakasserier. I stället kanske det handlar om att ingen vill hålla handen på utflykten, eller sitta bredvid på samlingen. På dagis grundläggs beteenden tidigt, formar självbilden och, om det vill sig illa, slutar där på skoltoaletten.

Är det för jobbigt att tänka på? Är det helt enkelt lättare att prata om ekologisk mat än om små människor? Eller har Försäkringskassans blankettbörda blivit så tung för personalen att det mest gäller att överleva dagen?

En bra början är att vi föräldrar själva vaknar och börjar ställa rätt frågor: Har ni ett genomtänkt arbetssätt som inte stannar vid att ingripa när något redan har hänt? Tränar ni, som exempelvis prisbelönta Smedby förskola i Åkersberga, samarbetslekar, läser sagor om vänskap och övar vardagliga konflikter i rollspel?

Själva hittade vi till slut en förskola som svarade: ”Ja, även små barn kan frysa ut varandra.”

Det kändes – hur paradoxalt det än låter – tryggt.