”Känner du igen dem – Fejanbrudarna på speed”

Åsa Erlandson blir bekymrad över varifrån det astronomiska bekräftelsebehovet kommer

RELATIONER
Foto: STEFAN MATTSSON
Åsa Erlandson är Wendelas krönikör.

”05.24. Early bird!! Yoga, surdegsmatning och dammsugning avklarat. Nu spurtar jag vidare på dagens to do–lista.”

”Gud vad duktig du är!”

”Du också, finaste vännen! <3 Ha en fantastisk tisdag ;))”

Känner du igen dem? Fejanbrudarna på speed som gör varje statusuppdatering till en pitch av sitt eget varumärke. Snubbarna å sin sida skryter inte om bak och städning mitt i natten, utan träning (tror jag det är):

”Fett grymt pass imorse! Skönt att bara köra en aspekt av mma. I’m back!!!”

(Och här har 52 Belgian Blue:s med suspensoar i hans vänkrets tryckt ”gilla”.)

Den största Carpe Diem–tjejen har till och med startat ett Facebookkonto till sitt GOSEDJUR som varje morgon berättar om sina planer för dagen och sprider ”bra karma”. Härmed är seriemördarvarning utfärdad.

Amerikanska studier visar att vi ständigt överskattar hur lyckade alla andra är. Tydligast blir det på Facebook, sajten där det råder glädjefnatt dygnet runt vilket får många att känna sig misslyckade eftersom de själva bara har hunnit gå på toa fast klockan är 10.30.

Själv tycker jag inte att jämförelsestressen är värst utan blir mest nedslagen av att det finns så många frälsta människor som överdoserat Kay Pollack. Jag tror på allvar att de tar droger eller är manodepressiva – och kommer att se ut som darrande skal vid 45 års ålder.

Man kan också bli lite bekymrad över varifrån det astronomiska bekräftelsebehovet kommer. Alla behöver vi bli sedda, men att därifrån ta steget till att bli en ivrig hundvalp som gång på gång springer och visar upp sin senaste pinne (läs: surdegsbak eller gympass) är steget långt. Samtidigt är det inte något nytt eller unikt med Facebook, det händer på vartenda mingel: vi visar upp det (som vi tror är) vårt bästa jag. Det är bara naivt att förvänta sig några djupare samtal.

Själv tycker jag dock att svart humor är mycket roligare och vårdar därför min samling Facebookmisantroper ömt. Till exempel tjejen som äntligen fick sitt drömjobb och firar genom att skriva så här: ”Jaha, då ska man behöva åka ännu längre till jobbet varje dag.” Hennes statusrader får Arne Anka att framstå som en glad gamäng.

En annan favorit, fast i en annan genre, är Uddevallas svar på Bröderna Hårdrock. Vad som än händer – kaos på jobbet eller tsunamis i Japan – fortsätter han obekymrat att lägga ut dagens hårdrockstips: ”71 dagar kvar till Sweden Rock Festival. Ska bli skönt att träffa Ozzy igen.”

ARTIKELN HANDLAR OM