Utan åskådare finns det ingen mobbning

”Tänk om det är så att det är vi andra, den grå massan, som är den avgörande”

Komikern Petra Mede är krönikör på Wendela.
RELATIONER

Det sitter en flicka under en av bänkarna på skolgården. Hon har krupit in dit i början av rasten. Det är det säkraste stället om man inte vill synas. Ändå syns hon. För hon är oumbärlig för oss andra. Hon är den mobbade. Och förlorar vi henne ur sikte kan vem som helst av oss andra råka illa ut.

Det är lika enkelt som det är grymt. Det är som Svarte Petter. Ingen vill ha den. Så nu står vi där framför bänken. Någon ropar glåpord, en annan sparkar in lite grus mot henne.

Jag mår så illa. Det känns som jag snart ska kräkas. Jag vill bara vara hemma i mitt rum och mata fiskarna och se hur de nya ynglen har vuxit sedan i går. Och sedan vill jag att mamma ska läsa en saga för mig innan jag somnar.

Men ingenting av det här kan jag säga där jag står. Jag går i trean nu och det är nya tider. Ett felsteg och det är jag som får det där gruset i mina ögon.

Många av mina roligaste minnen är från barndomen. Men också många av de allra grymmaste. Jag var under olika perioder både en mobbare och den mobbade.

Men det allra värsta minnet var den där gången i trean. Då, när jag var en ”bystander”. Jag hörde det ordet i ett tal en gång.

Jag minns inte vem som höll det men jag vet att det var på engelska och att mannen avslutade med att säga att han hade lovat sig själv att aldrig vara den som bara passivt stod och såg på, som lät saker hända, fast han kunnat avstyra det. Han sa att de var just sådana som var de allra farligaste, den tysta massan, the bystanders.

Jag vet inte vad lärare och vuxna på skolorna ser eller inte ser. Men jag vet att bland oss barn på min skola var hierarkin glasklar. Och kom man in till en ny klass kunde man stämma av i princip allas olika roller och funktioner på fem minuter.

Dessvärre vet jag också att om någon förälder eller lärare la sig i för mycket, kunde den mobbade råka än värre ut nästa rast.

Det som hade starkast effekt var när någon av klasskamraterna sa ifrån. Någon som liksom var mitt i. En gång, många år senare, fick jag möjlighet att vara den som gjorde det.

Det var en enkel handling. Den kostade inte på och jag riskerade ingenting eftersom jag befann mig i mitten på den obönhörliga popularitetsskalan.

Utan åskådare finns det ingen mobbare. Utan åskådare finns det inga mobbade.

Tänk om det är så att det är vi andra, den grå massan, som är den avgörande.

Tänk om det är på oss allt hänger. Då får vi, stora som små, kämpa varje dag för att inte vara de där passiva, de som inte gör något, de som bara tittar på. The bystanders.