”Leken måste vara snygg och vältajmad, men ändå naturlig”

Läs Daniel Pernikliskis krönika

Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
RELATIONER

För några år sedan var jag med och jobbade med scenografin till en reklamfilmsinspelning som ägde rum på ett tivoli. I samma projekt fanns hundra barn som för en blygsam ersättning skulle agera besökare. Några hade nyckelroller, fick rida på hästar och så, men de flesta skulle bara föreställa glada, lekande barn.

På pappret lät det förmodligen jätteroligt – en gratisdag på ett nöjesfält, med karuseller, ballonger, popcorn och sockervadd – men reklamens och verklighetens tivoli skiljer sig åt. I reklamens tivoli får man bara lov att leka i några sekunder i stöten, på angivna platser, så länge en tagning varar. Därefter ska man tillbaka till sin startposition och vänta.

I reklamens värld får man inte äta på sin sockervadd eller svänga fritt med sin ballong, om det inte har någon funktion i filmen. Leken måste vara snygg och vältajmad, men ändå naturlig.

Efter åtta timmars regisserat tivoli är det inte många sjuåringar som fortfarande tycker att det är kul. De flesta tröttnar redan efter några minuter, när det står klart att det inte handlar om någon vanlig lek. Om några barn till äventyrs tycker att det är roligt och sedan vill fortsätta delta i andra sammanhang, så är väl det i sin ordning, så länge uppdragen är inom anständighetens ramar. Men de är nog inte så många.

De flesta barn vill gärna vara med den första gången, som också blir den sista. Det är ju inte lätt att veta innan man har provat. Det är en erfarenhet – en lång dag i livet som man sannolikt inte vill göra om. Men så finns det också de barn som egentligen inte vill, som gång på gång tjatas dit av sina föräldrar, för att uppfylla någon idiotisk dröm som föräldrarna själva har.

Det är psykisk misshandel.