”Finns inget egenvärde i att vara självuppoffrande”

Läs Daniel Pernikliskis krönika

Foto: Foto: BÖRJE THURESSON
Daniel Pernikliski.
RELATIONER

Livet med småbarn brukar kompliceras något alldeles oerhört. ”Går det att fortsätta med sitt vanliga liv när man får barn?”, undrar man. Som om livet skulle upphöra att vara vanligt bara för att man får barn. Det finns ju inget vanligare än barn. Det är så vanligt att man stundtals tror att man ska gå under av den olidliga vanligheten. I alla fall om man har släppt allt som var värdefullt tidigare i livet, bara för att det tillkom ett barn.

Det blir ett nytt ”vanligt liv” som man får ordna efter bästa förmåga. Ibland får man ta med sig sitt barn på äventyr, och ibland passar det bättre att stanna hemma. Det där behöver man inte fundera ihjäl sig på. Är man en normalt funtad människa så är det bra om det känns bra.

Det viktigaste för ett barn är att vara tryggt. Och vad kan ge ett barn mer trygghet än kärleksfulla föräldrar som är glada, välmående och trygga själva? Sannolikt ingenting. Trygg och glad och kärleksfull blir man om man vårdar sina relationer. Inte bara relationen till barnet utan också till vänner, släkt och partner. De som skaffar barnvakt och går ut och roar sig ibland, även när bebisarna är små, kommer att vara mer tillfreds med sina liv och kunna förmedla tusen gånger så mycket trygghet, som de som sitter hemma och önskar att de kunde gå ut. Det finns inget egenvärde i att vara självuppoffrande.

Ändå laddas allt med skuld – för mammorna. Om pappan engagerar sig är det bra, till och med gulligt och rörande, men om han inte gör det är det som vanligt. Men ve den småbarnsmamma som inte ammar, börjar jobba för tidigt eller dricker vin.

Jag kanske skulle vara glad att jag slipper den där förbannade moraldyngan som kastas på mammorna. Det kan bryta ned vem som helst. Men att jag slipper det bara för att jag är man, visar så tydligt att män inte är accepterade som fullvärdiga föräldrar.

Och det gör mig ursinnig.