”Barnen ska veta att deras drickande inte är accepterat”

Läs Daniel Pernikliskis krönika

Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
RELATIONER

Ibland köpte vi sprit av alkisarna i Vällingby centrum när jag gick i högstadiet. Den som ville närvara under helgens spritsammankomst i någon närbelägen skogsdunge, fick lämna pengar och fylla i sin beställning på en lista. Summan pengar skulle också inkludera dricks till langaren.

Därefter fick en mindre grupp ungdomar uppdraget att hitta och överlämna den ofta ganska ansenliga bunten pengar till någon villig kurir. Det var sällan någon missbrukare som sa nej. Men ungefär en tredjedel av gångerna nöjde sig langaren inte med bara dricksen utan försvann med hela summan. Det betraktade vi som djupt omoraliskt. Tillvägagångssättet att fixa sprit var långtifrån lustfyllt, men det fungerade.

Vill ungdomar verkligen få tag i alkohol så får de det, om de så måste bränna spriten själva eller utvinna den ur nagellack. Men argumentet att det därför skulle vara bättre att som vuxen köpa sprit åt barn, så att det sker under kontrollerade former, är synnerligen ogenomtänkt. Det ska vara svårt och förknippat med olustkänslor att få tag i alkohol som barn.

Det finns en oerhört viktig poäng med att barnen ska veta att deras drickande inte är accepterat av föräldrarna, eller av andra vuxna de litar på. Även barn som revolterar vill i grunden vara omtyckta, och när de gör sådant som inte accepteras så finns oftast en liten kärna av obehag över att de gör fel.

För de flesta innebär det där lilla obehaget att de inte dricker lika ofta eller lika mycket, för att undvika skammen att berusad möta sina föräldrar och göra dem besvikna.

Det lilla obehaget blir därför indirekt ett visst skydd - även om det är långtifrån heltäckande - mot våldtäkter, missbruk, alkoholförgiftning och misshandel.

Det skyddet tar man bort, när man som vuxen köper alkohol åt barn.