”Anledningen och behovet - helt avgörande”

Läs Daniel Pernikliskis krönika

Foto: Foto: BÖRJE THURESSON
Daniel Pernikliski.
RELATIONER

När det kommer till frågan om det är okej att amma andras barn blir jag obekväm i kroppen, trots att jag inte känner till några fakta som pekar på att de skulle vara dåligt för barnet. Det finns andra djur som ammar andras ungar, och det finns säkert situationer då det skulle kunna vara praktiskt, det KÄNNS bara inte bekvämt.

Min spontana reaktion är att det måste finnas en gräns för hur nära man får vara med andras barn. Men den är inte logisk. En intressant jämförelse kan vara förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn. Varken jag eller någon annan, vid sina sinnens fulla bruk, skulle få för sig att tycka att fysisk närhet mellan dem skulle vara fel, bara för att släktskapet inte är biologiskt. Ett barn behöver närhet och har någon som kan ge dem det – enkelt och självklart.

Det är anledningen och behovet som blir helt avgörande. Om något barns hälsa hänger på att det måste ammas av någon annan är det ju inget snack om saken. Handlar det om att man vill införa ammor i den klassiska bemärkelsen, trots att man själv har möjligheten men hellre gör någonting annat, så blir jag lite orolig. Då känns det som att man försöker bota ett jämställdhetsproblem med osunda metoder. Lösningen kan inte vara att varken mamman eller pappan ska vara med barnet, utan måste vara att man fördelar ansvaret jämnt. Pappan kan i så fall mata pumpad mjölk ur flaska, eller ge ersättning.

Är det rimliga behov som styr, är det annars svårt att säga någonting om själva handlingen – att amma någon annans barn.

Att det känns konstigt, är ju inte ett särskilt hållbart argument.