Kvinnor, sluta prata babyspråk!

Läs Åsa Erlandsons krönika

RELATIONER
Foto: STEFAN MATTSSON
Åsa Erlandson är Wendelas krönikör.

”Pip, pip, pip, piiiiip!”

Hör ni? Vad konstigt, är det kycklingar så här mitt i vintern? Nej, det är något ännu konstigare: Vuxna kvinnor som pratar babyspråk. Med varandra. Så jag undrar: När blev infantiliseringen inne?

Som 14-åring lyssnade jag förundrat när jämnåriga tjejer ”pratade” med varandra, och nu önskar jag att jag kunde lägga ut en ljudfil: ”Heeee-eeeeej, vilket gulligt brevpapper du haaa-aaaar!” Jag tänkte att det växer nog bort. Men 20 år senare träffas man igen, nu ännu högre upp i falsett: ”Guuu-uummaaan!! Guuu-uud vilka fina stövlar!” Det var knappast det här våra mammor menade när de på 70–talet sjöng ”Å å å tjejer, vi måste höja våra röster för att höras.”

Det är mycket jag inte förstår i kjamizkulturen (”gumman”, finaste/bästaste–lingot och tvånget att berömma varandras kläder). Allt det man kan man väl leva med men när vuxna jollrar med varandra sprängs jag en smula inombords. Sluta!

Babyspråket brer ut sig överallt och jag slutar aldrig förvånas när kvinnor som annars är vettiga och smarta regredierar. Nyligen stod jag inne på banken och försökte förstå vad kvinnan i kavaj sade men det var inte så lätt: ”Pip, pip, piiiiip!”

Vad beror det på? Varför vill man låta som ett vuxet barn? Jag frågade några vänner som tillhör målgruppen (knappast comme il faut, men vissa saker måste redas ut). De förnekade allt: ”Gööö-öööör vi!?? Nejmen Guuu-uud, det gööö-ööör vi väl iiiin-teeee!” Ingen ledtråd där alltså. Radioprogrammet Stil i P1 lanserade teorin att vi låter som vi klär oss och när 60–talets mode som vägrar bli vuxet kom tillbaka, fick vi Marilyn Monroe på köpet: ”I wanna be loved by you, boo boo bee doo!” Marilyn, en förförisk barnkvinna som uppfyller alla önskningar.

Och där har vi problemet. Flickor lär sig tidigt vilket tonläge de ska anlägga för att behaga sina väninnor och män. Det bygger på ett felaktigt kvinnoideal om att omtyckt = vara till lags. Men det är djupt problematiskt att låta som Betty Boop när man som jag envisas med att hävda att kvinnor är kompetenta – inte porslinskatter.

(Den manliga motsvarigheten till kvinnor som pjatar bebispjåk är för övrigt män som brölar. I grupp får de en helt ny röst och begränsat ordförråd: ”VM–guld! VM–guld! VM–guld!”. Vilket VM–guld som åsyftas är oklart.)

I år fyller ”Å å å tjejer” 40 år och det är dags för en ny kampsång.

Jag föreslår Zarah Leanders ”Vill ni se en stjärna”. Hon höjde rösten – inte tonläget.

ARTIKELN HANDLAR OM