9-åriga Stina mobbades – skolan vände ryggen till

”Den elev som inte blir trodd utsätts för en dubbel kränkning”

1 av 5 | Foto: Robin Nordlund
Skolan svek 9-åriga Stina mobbades så svårt att en läkare tvingades larma skolan men reaktionen blev inte den väntade. I stället för att ta tag i problemet blev läkaren utskälld av skolans tidigare rektor.
RELATIONER

Berättelsen om nioåriga Stina skulle kunna handla om elaka ungar. Om de som inte ­hälsade när hon kom till ­skolan, om de som knuffades, slogs, snodde mössan och kallade henne jävla idiot varje dag.

I stället blev det en historia om de vuxna i hennes skola som valde att inte tro på det Stina berättade.

– Mitt hjärta blev alldeles svart, det kändes som att jag lika gärna kunde dö, säger ­Stina.

Stina sitter ihopkrupen i en stol och pillar med håret. I dag mår hon mycket bättre. Men hon har fortfarande tio kilos undervikt och får gå på behandlingar hos en sjukgymnast för att ta hand om skadorna efter mobbningen. Den mobbning som enligt ­Stinas klassföreståndare och dåvarande rektor på skolan i södra Norrland aldrig har funnits.

Skolinspektionen håller inte med. I april i år fick skolan hård kritik för hur de hanterat fallet.

En tuff kamp

För Stinas föräldrar har det ­varit en tuff kamp. Det är ett och ett halvt år sedan Jenny och ­Tomas började förstå att något var fel. När Stina kom hem på eftermiddagarna smällde hon i dörrar, skrek fula ord och var svår att få kontakt med. Hon började äta mindre, sova sämre och blev allt svårare att få i väg till skolan.

– Stina berättade ofta att någon varit dum mot henne, men när vi pratade med hennes lärare om det sa hon alltid att Stina var överkänslig och tolkat situationen fel, berättar Jenny.

Men när Stina en dag kom hem med ett rött öga efter att barnen skrikit idiot och kastat isbollar i ansiktet på henne förstod de. Det var mobbning som gjorde deras dotter arg.

Vid nattningen en vecka senare fick Jenny syn på ­blåmärkena. Stinas underben var täckta av dem, och när Jenny förskräckt frågade vad som hänt berättade Stina att de lekt den vanliga leken i skolan. Den när Stina är i ett lag och alla andra i ett annat och hon ska springa först och ­alla andra efter.

– I dag slog en tjej mig med en pinne på benen för att jag skulle släppa mössan.

Stina hade berättat vad som hänt för lärarna på skolan, men ingen hörde av sig till hennes föräldrar.
 

Dokumenterade skadorna

När Stinas skador dokumenterades hos en läkare, berättade hon också hur barnen knuffades och slogs på skolan. Läkaren blev så upprörd att han, med familjens tillåtelse, skrev ett brev till rektorn och frågade hur skolan tänkte stoppa mobbningen.

Det gjorde rektorn fly förbannad. Hon och hennes personal kände sig kränkta av ­läkarens mejl. Det var så hon uttryckte sig när Tomas kom upp till henne några dagar ­senare för att boka ett ­möte.

– Flickan som slagit Stina ­hade erkänt att hon slagit för att ­Stina skulle släppa mössan, men rektorn ifrågasatte ändå om blåmärkena kom från slagen, säger ­Tomas. Det verkade som att hon tyckte att det var okej att slå, bara det inte blev blåmärken.

Senare samma dag skrev rektorn till läkaren: ”Att skolan ­inte tagit Stinas problem på allvar och att inget gjorts är absurt.”

Att skolan väljer att blunda för att någon kränks, eller lägger skulden på eleven, är vanligt.

– Det är ett stort problem. Man vill inte tro att kränkningarna är så omfattande eller allvarliga som barnet berättar och därför gör man inte tillräckligt, säger Caroline Dyrefors Grufman, Barn- och elevombud hos Skolinspektionen.

Trakasserierna eskalerade

För Stinas del blev trakasserierna bara värre:

Den 8 februari berättade ­Stina att några killar tagit tag i hennes handleder, kastat ut henne på bilvägen och skrikit att hon skulle dö. Jenny mejlade rektor och klassföreståndare, men fick inget svar.

Den 15 februari kom Stina hem och sa att barnen kallat henne störd.

– Det är lika bra att jag dör för jag får ändå aldrig ­vara med, och det konstiga mamma, är att jag inte har sagt något dumt till dem. Varför gör de så här?

Ville inte gå till skolan

Den 16 ­februari ville Stina inte gå till skolan, men hon gick med på det när hennes föräldrar och farmor och farfar lovade att cirkulera runt skolan under rasterna. En rast såg farmor och farfar Stina bli hårt knuffad av en kille i klassen. Stina klagade på ont i ryggen och på primärvårdsjouren dagen efter konstaterades det att hon hade blödningar i muskler i rygg, nacke och axlar. Ryggen var sned och ena skulderbladet stack ut. Läkaren anmälde skolan till socialtjänsten.

Varje gång det hände något sa Stina till olika vuxna på skolan och varje gång fick hon till svar att det inte var så farligt. Hennes tillit till vuxenvärlden smulades långsamt ner:

– Det är ingen idé ­mamma, ­lärarna tror alltid på de som ­säger att de inte gjort något.

Den 20 februari skrev Jenny ett mejl till rektorn, klassföreståndaren och ordföranden i skolans nolltoleransgrupp. Där berättade hon om Stinas skador efter knuffen, tog upp händelsen där ­Stina blev utslängd i vägen igen och frågade vad skolan hade för plan.

”Tror inte det finns något värre”

Då äntligen fick föräldrarna ett svar från skolan. Men det gjorde dem fullständigt mållösa:

”Oro kan ställa till det för en det är jag väl medveten om, ändå kommer man till den punkt då det är dags för skolan att sätta ner foten. (…) Ingen har observerat att Stina har varit utsatt för fysiskt våld. Ingen har observerat att hon varit ensam. Hon har inte på minsta vis gett tecken av att ha ont eller varit ledsen. Det är fakta Tomas (…) Hur har hon fått ­sina skador?”

– Förstår du, när man gör allt för att hjälpa sitt barn, och sen blir man anklagad för att vara den som gör illa!? Jag tror inte att det finns något värre.

Fick nog

Då fick föräldrarna nog. De ­hade ­lovat Stina att göra allt de kunde för att bevisa att det inte var Stina som gjorde fel. Så de anmälde skolan till skolinspektionen, och där gick ärendet ­förbi hela kön.

– Stina mådde så dåligt – hon var sjukskriven för stressreaktion orsakad av mobbning, hon åt inte, sov inte och pratade varje dag om hur det såg ut i himlen och frågade om det finns mobbning där. Därför gick utredningen blixtsnabbt.

Men när Jenny och Tomas trodde att de nått botten blev det värre. Samma dag som skolinspektionen ringde rektorn för att tala om att det kommit in en anmälan mot skolan, gjorde rektorn en orosanmälan till socialtjänsten. Anledningen:

”Stina kan ha sagt att hon blivit utsatt för mobbning till sina föräldrar, som tror på henne och förstärker hennes känsla av att vara utsatt.”

– Menade hon att Stina ­hade hittat på allting? Eller menade hon att vi gjorde fel som ­trodde på det vårt barn berättade för oss? Eller trodde hon på ­fullaste allvar att vi hade fått Stina att tro att hon var mobbad? frågar ­Jenny.

Vardagen kretsade runt att hjälpa Stina

Dessutom talade skolan emot sig själv. Innan socialtjänsten pratade med rektorn hade ­Jenny och Tomas haft ett möte med ordföranden i skolans nolltoleransgrupp. På en ljudupptagning som Jenny har därifrån säger ­läraren att både vuxna och barn är medvetna om att det finns en hackordning i klassen – och att det har varit mycket lugnare med den typen av incidenter i trean än det var i ettan och tvåan.

– I mina öron lät det inte ­bara som att de kände till problemen, utan att de hade en väldigt klar bild av att de funnits under längre tid. Hur kan rektorn då ­säga att ingen känner till att Stina mobbats?

Jenny beskriver en vardag ­under den här tiden som helt kretsade kring att försöka hjälpa Stina.

– Under ett halvår sov jag inte en natt. Jag låg vaken och ältade. Att se Stinas ångest och tårar. Att ringa alla samtal, skriva alla mejl, hela tiden ligga före skolan och behöva försvara sig, alltså all den energin. Allt vi ville var att ­Stina skulle må bra, och så fick vi en hel institution emot oss.

Fick äntligen rätt

I april fick familjen äntligen rätt. Först från socialtjänsten, som la ner skolans orosanmälan. Sedan från skolinspektionen som bedömde att kommunen och rektorn vid skolan har brustit i sina skyldig­heter att utreda, åtgärda och ­anmäla uppgifter om kränkande behandling i enlighet med sjätte kapitlet i skollagen.

– Lagen är väldigt tydlig när det gäller skolans ansvar. Lärare har en skyldighet att rapportera så fort de fått indikationer på att någon utsatts för en kränkning, säger Caroline Dyrefors Grufman.

Att de inblandade inte säger sig ha sett eller hört något spelar ingen roll.

– Det räcker att en elev säger att den utsatts för kränkning så har skolan en skyldighet att utreda vad som hänt, oavsett om det finns olika versioner, säger Barn- och elevombudet.

I dag tycker familjen att de gjorde rätt som tog striden. Men trots att de vann känner de sig tvingade att flytta. Att bo kvar i en miljö som vållat familjen så mycket smärta känns omöjligt.

De sista två månaderna av ­trean gick Stina i en annan skola. Och på ett par veckor vände allt. Hon började äta och skratta. Hon kastade sig över skolarbetet och viktigast av allt – hon fick kompisar som brydde sig om henne.

– Min nya fröken är snäll, härlig och mysig. Hon är rättvis och när det händer någonting, ett bråk eller så, tar hon upp det direkt och reder ut det. Det är det bästa med henne, ­säger Stina.

Värt att flytta

Jenny och Tomas säger att de aldrig har sett sin dotter så glad som hon är nu. Det gör det värt att flytta, men det kommer att ta tid för dem att bearbeta det de varit med om.

– Man slits fullkomligt sönder inifrån när man inser i efterhand att det här har pågått så länge, och det värsta är att hon egentligen har blivit mer trakasserad av de vuxna än av barnen, säger Tomas.

Att de ansvariga på skolan har valt att inte se, att de inte tagit tag i situationerna och inte har förmedlat information som är allsidig och rätt till alla berörda föräldrar, det tycker de är mycket värre än barnen som mobbat.

– Jag är övertygad om att de anmälningar om kränkande behandling som kommer till oss bara är toppen av ett isberg. Mobbning förekommer i olika grad på de allra flesta skolor och många händelser anmäls inte, säger ­Caroline Dyrefors Grufman.

Hon tycker att skolorna borde ta sitt ansvar på ett annat sätt än de gör i dag, och inse allvaret.

– Den elev som inte blir trodd utsätts för en dubbel kränkning, först från förövarna, sedan från de vuxna på skolan.

Fotnot: Familjen är anonym och alla personnamn har därför bytts ut.

Mobbningsdokumentär väckte starka känslor

Dokumentären ”Bully” handlar om mobbning i skolan i USA. Här kan du se ett klipp ur dokumentären Dox Bully. När den sändes på SVT väckte innehållet starka reaktioner. Så här skrev man om dokumentären på Twitter.

"Kan denna film bli obligatorisk visning i skolorna tack? Fast den är väl för kritisk mot skolsystemet..."

@matsstrandberg_, författare till "Cirkeln"

"Rädda barn, förkrossade föräldrar, famlande rektor, handlingsförlamad vuxenvärld. Inte bra, men bättre i Sverige." #bully #dox #mobbning

@CoxOlle, jobbar på föreningen Friends

"Grät mig till sömns i natt." #Bully

@ragnarwernstedt

"Funderar efter gårdagens tv-program #bully hur många barn som just i detta nu utsätts för kränkningar. Och inte mina va?"

@ClaesBerglund

"Det som gjorde mig mest frustrerad var hur skolpersonal och myndigheter fortsatte att skuldbelägga offret." #bully #dox

@piamar

Varför hanteras mobbing som konflikter istället för de övergrepp och våldshandlingar det är? #dox

@camillahallbom

"Helt knäckt efter att ha sett dokumentären #bully i #svt. Konstant tårfyllda ögon i 1,5 h. Vuxna - ta ansvar!"

@kallestjernborg

"Dokumentären #Bully diskuterades på kafferasten. Funderar på hur skolornas handlingsplaner mot mobbing efterlevs. Någon som har koll?"

@ClaesDahlgren

Mia Berg & Annika Sohlander Cassel

ARTIKELN HANDLAR OM