”Att visa kärlek var att riskera livet”

Mats Strandberg om att växa upp under aidspaniken

RELATIONER
Mats Strandberg

Mitt första starka minne av aids är en sommar i Ångermanlands myggtäta skogar. De vuxna smorde in oss med Djungelolja, tände myggljus och klappade panikslaget omkring sig i luften. Det fanns en dödlig sjukdom som smittade genom blod. Och myggor sög ju blod. Det här var samma år som Tjernobylolyckan, och vi kunde inte längre fiska för det fanns något som hette becquerel. Mänskligheten verkade ligga mycket risigt till.

Jag vet inte när jag förstod vad aids var. I tidningarna såg de smittade ut som fångar från koncentrationslägren; spöklika, utmärglade, med alldeles för stora ögon, omgivna av läkare i rymddräkter. Det pratades om att aidssmittade borde tatueras, eller stängas in i kolonier. Mammas väninna hade en son som blev sjuk i Paris. När han dog visste hon inte ens ifall han fick begravas. Jag låg vaken om nätterna, skräckslagen av skräckpropagandan. På dagarna ägnade vi oss åt skämt om Sighsten Herrgård i skolan. Vilken ost får man aids av? Herrgårdsost! Vad betyder AIDS? Aj Inte Där Sighsten! Bögar var detsamma som smitthärdar, och det kändes som en dödsdom att inse att jag själv blev kär i killar. Att visa kärlek var att riskera livet.

Men när jag flyttade till Stockholm var den värsta aids-paniken redan över. En som däremot levde mitt i mardrömmen är ­Jonas Gardell. I år kom första delen i hans romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar. På SVT och SVT play visas miniserien med samma namn, som Gardell också skrivit manus till. DN:s Jens Liljestrand skrev i sin recension av boken: ”Visst kan man anmärka på den övertydliga symboliken och den publikfriande tonen. Men samma kritik riktades en gång mot Mobergs utvandrare och Fogelströms söderkisar.” Jämförelsen är på pricken. 80-talets aidspanik är en viktig del av allas vår svenska historia, men ingen har dokumenterat den på det här sättet tidigare. Jag är glad att Gardell har gjort det, och dessutom med sådan bravur. Och jag är glad att Torka aldrig tårar utan handskar hyllats av både kritiker och läsare. Den här berättelsen förtjänar att nå ut till så många som möjligt.

Fler krönikor: blogg.aftonbladet.se/sondag

Följ mig på Twitter: @matsstrandberg_

FAKTA

Veckans spaning med Mats Strandberg

Glöm ej den tid som var och de som då levde.

Jonas Gardells drama­serie Torka aldrig tårar utan handskar är inte bara en historia om kärlek, längtan, vänskap och aids – den är även en viktig lektion i vår historia. Här syns skådespelarna Adam Lundgren och Adam Pålsson ur en scen i serien.

Så drabbade aids Sverige

I år är det 30 år sedan det första fallet av aids upptäcktes i Sverige. Med anledning av det sände Sveriges Radio i somras tre helt fantastiska dokumentärer. De går fortfarande att höra på nätet och poddradio: Krigsgenerationen, Lasarusåret och Smittad.

Hemligheten blev outhärlig

I nya boken Mitt positiva liv berättar Andreas Lundstedt om åren då han förnekade för både journalister och nära vänner att han var hiv-positiv, och hur hemligheten till slut blev outhärdlig att bära på.

San Francisco före & efter aids

Förra årets hyllade dokumentär We Were Here, om aids-epidemin i San Francisco, gör dig ledsen, arg, och i slutändan oväntat upplyft.

Självutlämnande livsdokument

Rikard Wolffs självbiografi Rikitikitavi kom ut förra året, och Expressens recensent Johan Hilton kallade den bland annat för ”en av de ondast värkande skildringar av de svenska aidsåren som jag har läst”.