Man dör inte när man är 20 – Hanna dog ändå

RELATIONER
Åsa Passanisi.

Hon skrev aldrig en lista.

Hon förstod ju inte att hon skulle dö.

Nää, Hanna skulle börja plugga igen. Det hade hon ju sagt! Ett par månader tidigare hade vi gått armkrok genom Gamla Stan och pratat om just det. För mig blev det en livboj, en försäkran om att det överjävliga som snott tre år av vår vänskap, ännu än gång skulle gå att mota bort. Nu stod jag vid fönstret, i hennes rum på Huddingesjukhus och tittade ut mot det bäcksvarta.

Och det var just det här jag tänkte på.

Hanna skulle ju plugga!

Men nu var det liksom bara slut, finito. Tre års kamp mot cancern, finito.

Det var inte så här det skulle bli.

Jag fick en egen stund med henne i rummet. Jag minns inte vad jag sa. Men jag var arg. Det här ingick ju inte i planen. Hon skulle ju inte dö.

Hanna blev sjuk när hon var 17 år. Hon ringde mig från St Görans sjukhus för att berätta. Och hon sa att telefonen i sjukhuskorridoren luktade så mycket kiss att hon var tvungen att hålla den långt ifrån näsan för att inte spy.

Sånt säger man inte, om man har cancer, tänkte jag.
 

Sen blev hon smalare, sjukare men det var ju aldrig tal om att hon skulle dö. En bästis dör inte. Så är det bara.

Så fort Hanna mådde pyttelite bättre pratade vi om framtiden, om vad vi skulle göra sen. Och vi gjorde saker när hon orkade. Vi åkte till hennes land, fikade på stan, hon kom till min studentfest och tja, hon hade cancer, men vadå - det var ju bara just nu.

Nää, Hanna skrev aldrig en ”bucket list”. Vi var ju bara 20 år. Och man dör ju inte när man är 20.

Men Hanna dog ändå.
 

Jag lämnade hennes rum på sjukhuset den dagen, för många år sedan, med frågor som aldrig skulle få ett svar.

Hade hon velat ha något speciellt? Borde jag ha kammat hennes hår oftare? Hade hon velat ha ännu en piggelin ifrån sjukhuskiosken?

Fanns det någon hon hade velat ge en kram?

Jag vet inte. Och jag vet fortfarande inte

För hon skulle ju inte dö.