Psykologen: ”Visa att det inte är farligt med känslor”

RELATIONER

 Klarar barn att se vuxna visa starka känslor? Häftig ilska eller sorg kan uppfattas som skrämmande för barn – som inte är vana att se dem.

Foto: Åsa Adolfsson
Monica Mörlid, psykoterapeut.

Men att stänga av känslor inför barn är inte att förbereda dem för livet.

Det menar Monica Mörlid, leg. psykoterapeut, som jobbat länge med familjer i terapi. Ofta klarar barn att höra mycket mer än vad vi tror.

– Det hänger som allt annat på oss vuxna som förebilder. Därför är det synd att det i vårt nordiska kulturklimat ofta är lite tabubelagt att låta känslor komma ut: vi tror att barnen ska hållas borta från osämja, gråt och stormig kärlek.

– Man kan visst vara rejält arg på ett barn – om du ger samma rätt till barnet att visa ilska. Vad du signalerar då är att det inte är farligt med känslor – du ger barnet ett känslospråk.

Monica menar att grundregeln är ganska enkel: i familjer där man talar öppet med varandra och visar känslor, positiva och negativa, får barnen grunden till ett fungerande känslospråk.

– Det blir högre i tak. Känsloutbrott blir inte lika med katastrof. Föräldrarnas sätt att visa och prata om känslor blir förebilden: det blir lättare för barnen att hantera egna och andras känslor både nu och senare i livet.

Motsatsen är familjer där man ser barnen som ett annat slags folk – ett folk som ska skyddas från vuxenvärlden till varje pris.

– Där går barnen miste om det språket, och blir otryggare de gånger det blåser upp till storm.

Men trygghet är också att sätta gränser. En viktig gräns är skillnaden mellan vuxen ilska och barnilska.

– Alla blir vi heligt förbannade då och då. Och visst kan det rämna: men det är inte vuxet att slänga saker regelmässigt, slå i dörrar eller vråla till grannen att han är en idiot. Försök hålla din ilska på en vuxen nivå.

De gånger det går över styr – prata om det efteråt. Då visar du att du är medveten om att du kanske skrämt barnet och att det du gjort inte är okej.

– Att ha ett eftersnack då är viktigt – det blir läkande för barnet att höra att du vet att det gått till överdrift, säger Monica Mörlid.

Men en viktig skillnad att ha klar för sig – vare sig du är tokarg eller jättelycklig – är den mellan föräldrarollen och parrelationen i en familj med två vuxna.

Detaljerna i parrelationen i en familj hör vuxenvärlden till. Särskilt svåra upplevelser mellan föräldrarna, till exempel otrohet, maktkamp eller när ni inte når fram till varandra, bör man bespara de små.

– Här bör ni iklä er föräldrarollen. Sådana händelser ska man inte inviga barnen i – håll er till det som påverkar barnen i deras vardag.

– Bekräfta att ni har det jobbigt – det känner de. Men sök gärna tid för familjesamtal och avlasta barnen genom att berätta att ni får hjälp av andra att reda ut saker. Då minskar ni risken för skuldkänslor, säger Monica.

Om ni är övertygade om att det kommer att sluta med skilsmässa, så håll era barn informerade. De behöver vara med i processen och inte ställas inför fullbordat verk.

– Men att dundra på om definitivt uppbrott innan det verkligen är aktuellt är känsloutbrott som gör mer skada än nytta.