Vi SKRIKER för lite inför barnen

Familjen Liebe: ”Hellre bullriga gräl än tystnad”

1 av 2 | Foto: Cecilia Enholm
Rebecca Liebe, 25, studerar till barnmorska, David Liebe, 30, är musiker, deras barn Sindra, 5, och Kilian, 10 månader.
RELATIONER

 Jag tror att det är bra för barnen att se att starka känslor ingår i livet utan att det blir katastrof, säger Rebecca Liebe.

Känslorna ska ut: sorgsna, glada, arga. De tycker det gör deras familjeliv mindre dramatiskt – inte mer.

– Vi går inte till extremer och går och känner efter hela tiden. Men när vi grälar får barnen se att konflikter kan lösas ganska enkelt: vi brusar upp och blir arga på varandra utan att dölja det, säger pappa David. Men sedan går det över och vi pussas och kramas igen.

– Kanske är det en läggningsfråga, om ingen har fallenhet för långsinthet funkar det med snabba, raka gräl.

David och Rebecca tror att det har hjälpt dem både som par och föräldrar.

– Om inte annat får våra barn se att känslor faktiskt inte är farliga. De är okej att vara arg och ledsen också, säger båda.

Rebecca vill inte uppfostra efter bok – hon säger att hon går på intuition. Hon är övertygad om att barnen känner av också knäpptysta konflikter, kanske ännu mer än vuxna.

– Jag tror det är de outtalade känslorna som kan bli skadliga, och sätta sig i kroppen både på vuxna och barn, säger hon. Därför vill jag tidigt ge barnen ett känslospråk, och jag försöker visa dem genom att ge dem tillgång till hur jag mår. Vardagskänslorna ska inte vara hotfulla, helt enkelt – även om de är högljudda.

Rebecca lärde sig mycket när hennes mamma låg för döden. Hon var 15 år då och äldst av fem syskon.

– Mamma pratade väldigt mycket med oss som var stora nog att förstå, och lyckades stötta oss och ta emot vår sorg, säger Rebecca.

För de mindre syskonen hade Rebeccas mamma, som var psykolog, tänkt att hennes död skulle bli lättare att förstå om hon fick ligga kvar hemma några dygn, och inte bara plötsligt försvann en dag.

– Hennes önskan var att alla skulle få delta. När hon dog visste var och en vad vi skulle göra, vem som skulle ta hand om henne innan hon lades i kista, till exempel.

Sorgen fick ett uttryck också för de minsta barnen. Det blev mer naturligt.

När Rebecca och David skulle få sitt andra barn bestämde de sig för att förlossningen skulle ske i hemmet, och att dottern Sindra skulle kunna vara med.

De hade sett till att hon inte skulle behöva vara kvar om det blev jobbigt, men lillebror Kilians förlossning blev lugn och Rebecca och David hann prata mycket med Sindra under förlossningsarbetet.

”Vi gjorde det själva”, förklarade Sindra för alla som fick träffa lillebror. Rebecca tror att det var bra för henne att riktigt ha fått vara med.

– Jag tror att det är viktigast av allt att låta barnen vara delaktiga. Att bekräfta deras egen upplevelse, låta dem bli sedda med sina känslor. Det är ju inte alltid det blir så, men vi försöker i alla fall leva så, säger Rebecca.

En bra förälder är ett under av tålamod. Att öppet visa häftig ilska, sorg eller kärlek inför barnen känns laddat – nästan förbjudet. Men vad är egentligen bäst för barnen? Ska föräldrarna gå upp på vinden när det brakar loss eller gräla för öppen ridå? Ska mamma storgråta eller gömma huvudet i kudden när hjärtat brister? Aftonbladet Söndag har träffat två familjer där föräldrarna rider ut stormarna – tillsammans med barnen.

Camilla Svenonius ([email protected])