”NEJ. VILL INTE!”

RELATIONER

De skräpar ner. Slår sina vänner. Jävlas med flit och ger omgivningen ångest. Barn är inga änglar – men det säger vi inte högt.

Här är undantaget. Vi lät fem föräldrar berätta om ungars sämsta sidor.

Foto: getty images
Kan själv-stadiet vid två och ett halvt är ibland olidligt.

Maria, 31, två döttrar, tre och fem år:

När de närmar sig tre duger ingenting

– När de är ett år är de underbara, glada jämnt. När de närmar sig tre år är det inget som duger längre; de ska inte sova, äta, klä sig... de kan själv och häller ut allting.

Äldsta tjejen har haft gruvliga raseriutbrott för minsta lilla, som att hon kunde tycka att jag knöt hennes skor fel. Det var alltid skitsaker. Hon kunde slåss, sparkas, rivas och bitas... jag hade lust att sälja henne. Jag har lyft upp henne på hennes rum och suttit med henne tills hon lugnat ner sig. Jag fick inte gå men inte heller krama henne. Det kunde ta en och en halv timme innan hon blivit lugn igen.

Ibland planerar vi en utflykt för att vi ska ha roligt och mysigt tillsammans. Men det går aldrig smärtfritt, det är alltid tjafs och tjat om någonting.

Det kan också vara stort tjafs vem av ungarna som ska gå ner för trappan först. Den stora slåss, bits och knuffar den yngsta, som drar den stora i håret.

Och själv blir jag bara astrött. Det är som om de känner på sig när jag är som tröttast.

Cecilia, 43, mamma till Kalle, 14, och Nina, 8: De är lata

– Finns det något slöare och latare än tonåringar? De flesta tonåringar jag känner är otroligt bortskämda. De kräver att få mobiltelefoner, Nikeskor och datorer. De ska ha och ha – men ger inte mycket tillbaka. De orkar knappt bädda sina egna sängar. Det enda de har ork till, det är att spela tv-spel och surfa på nätet. Vad är det för fel på den här generationen som mest påminner om ett gäng trögdjur?

Min son som är 14 kan vara en otroligt fin kille när han vill. Men det är tyvärr allt för sällan som han vill.

Det är så mycket att göra hemma med matlagning, disk, tvätt, städning. Han förväntar sig att jag ska

göra allt.

Jag är dödstrött på att behöva tjata, böna och be honom om hjälp. Hans kompisar är likadana. De orkar inte ens vara artiga, tacka för maten och bära bort

sina tallrikar om jag bjuder dem på middag.

En annan sak som jag

retar mig på, det är ungar som är petiga med maten. Min åttaåring kan gå mig på nerverna när hon kinkar vid matbordet. Hon äter knappt någonting annat än pannkakor och köttbullar. Och maten får aldrig blandas. Om det råkar komma lite sås på potatisen så är hela dagen förstörd.

Göran, 45 år, tre barn i tonåren: De grisar ner – sedan drar de

– Jag gillar inte när vi träffar kompisar och deras barn, som alltid bryter in i alla samtal. Ungarna är mellan 5–10 år och jag har föreslagit att de kan titta på en rolig film i rummet bredvid. Jag kan ju inte säga till ungarna när föräldrarna är med.

Ungarna vill vara i medelpunkten och tar över allting och föräldrarna glittrar med ögonen och tycker det är okej, det är trist. Eller så klagar de på maten och föräldrarna springer och hämtar alternativ, men inget passar. Ungarna testar gränser förstås.

Och det gör mina också, ständigt. En av mina barn gillade lasagne och jag ansträngde mig och lagade. Men ungar är så ombytliga, han vägrade äta och sa: ”Det var förra veckan jag gillade lasagne...”

Jag blir också förbannad när de inte plockar

undan efter sig. De har blivit värre som tonåringar.

De kan ha kompisar hemma, baka och göra milkshake. Sedan sätter de sig framför tv:n med kuddar och filtar för att ha mysa. Sedan drar dom. Och lämnar ett stökigt vardagsrum och grisigt kök.

Och så fattar de inte att jag blir arg när jag kommer hem från jobbet!

De jobbiga perioderna

Boktis!