”Barn är odrägliga. Lev med det”

Anna Wahlgrens bästa råd

RELATIONER

När ungarna är odrägliga, kom ihåg att skilja på person och beteende, tipsar åttabarnsmamman och författaren Anna Wahlgren.

Foto: Börje Thuresson
Namn: Ana Wahlgren. Ålder: 60. Barn: Åtta barn i åldrarna 23-40, nio barnbarn i åldrarna 2-17 år.

Barn är odrägliga i perioder, det måste du som förälder leva med. Det kommer med paketet, enligt Anna Wahlgren. Hon berättar att livet är ett kretslopp fyllt av utvecklingsstadier.

– Varje förändring föregås av en jobbig, otillfredsställd eller till och med deppig period. Man ser det redan när det krypande lilla barnet ska lära sig gå. Då har vi en period av uppenbar frustration – det river ut och sönder massor av saker innan det äntligen kan stå upp och gå som folk. Sedan är det lugnt till trotsåldern.

När ens barn är jättejobbigt, skriker ”ska ha”, slänger maten på golvet eller river ur alla kläder ur garderoben – får man då säga ifrån?

– Du både får och ska säga ifrån!

– Eftersom barn inte är så intellektuellt bevandrade frågar de i handling ”Hur ska jag göra för att klara mig själv?”, ”Hur går det till i den här världen?” och ”Är detta rätt eller fel att göra?”. Då måste du, i handling, tala om hur man beter sig i vår kultur. Det är inte medfött hos barn att veta.

Anna Wahlgren tycker att vi spenderar på tok för lite tid med våra barn för att kunna visa dem allt de behöver få lära sig.

– De små barnen har blivit något av gosedjur som man gullar med så mycket man kan i ett år. Sedan lämnar man bort barnet till ”Mamma Samhälle” och tror att det ska vara trevligt och välartat av sig självt. Vi blir chockerade och klagar när det ställer till med tok.

– Vi har abdikerat från den delen av föräldrarollen som är ledande och lärande och egentligen bara behållit den känslomässiga.

Det är inte bara ens egna barn som är odrägliga i perioder, även andras. Säger du ifrån till andras barn?

– Är barnet hemma hos mig utan

sina föräldrar och bär sig oacceptabelt åt, säger jag inte bara ifrån på skarpen, utan försöker visa ett bra beteende.

– Är barnet däremot med sina föräldrar så går jag min väg. Det är det enda raka. Barnet kommer ändå inte att lyssna på mig, jag är inte dess ledare, det är mamma och pappa.

– Generellt tycker jag att visst får vi gräla på våra barn. Men man ska komma ihåg att inte döma det barnet ÄR, utan vad han/hon GÖR.

– Kom också ihåg att inte bara klanka, även det som är rätt ska styrkas och stärkas.

Boktis!

Linda Newnham