– Det är som att bunkra upp inför ett krig

Vecka 28: Ca 34 cm. Det väger över ett kilo!

RELATIONER

Upp till kamp! Ända tills jag svimmar.

I ren tristess har jag börjat ta tag i mitt liv. Det innebär allt från seriösa försök att förstå hur Försäkringskassan arbetar (visst sa jag att jag skulle få problem med dem? Nu har jag det?) till vändning av bostadsrättsföreningens fascistoida tvättstugeskylt ”Här finns inte plats för fler lortgrisar!” illustrerad med en sugga.

Vi håller äntligen på att köpa en större lägenhet (större och större; det blir en tvåa) och plötsligt sitter jag i en härva av bankmän, jurister, mäklare och hantverkare. Är det såhär det är att bli vuxen? Det känns som en hel värld har funnits där och lurat på mig i mörkret utan att jag vetat om den. Det är riktigt spännande att lära sig om samboavtal och kontraktsskrivning och det är kul att säga ”Jag träffade min personliga bankman imorse.”. Men jag känner mig som en fejk rakt igenom. Jag är ju inte vuxen! Jag är bara lite gravid, det är allt.

Vid sidan av Projekt Bostad skriver jag listor på vad barnet behöver och kollar vad vi kan ärva och vad som måste köpas. Det är som om jag plötsligt tror att all tid kommer att ta slut så fort Magic kommer. Vi behöver ju inte en barnstol precis just nu, men precis just nu känns det superviktigt att fixa den. Jag minns att Olles bror sa att det var som om de bunkrade upp för krig sista veckorna innan deras dotter kom. Jag har hört talas om folk som lagar mat och fryser in i portionsförpackningar inför barnets ankomst. Sånt gör mig rädd. Har jag missat något? Kan man aldrig mer laga mat när man fått barn? Ungefär vid storkok inför Magics ankomst går min gräns både vad gäller ork och motivation.

Ork, ja. Så länge projekten stannar vid telefonsamtal, mejlande och ett och annat besök hos mäklaren går det bra. Men ofta blir det så att jag går ut för att uträtta ett ärende och kommer hem snabbare än ögat i taxi, eftersom jag har svimmat eller fått blodtrycksfall. På 1:a maj har jag omdöme nog att inte gå med i något demonstrationståg, men det hjälper inte. På en kort promenad för att fika med mina demonstrerande väninnor skrämmer jag upp kompisarna genom att svimma och slå huvudet i trottoaren. Det blir hemfärd i taxi igen. Jag känner mig som en ovanligt tjock bumerang. Skulle inte kunna rymma hemifrån om jag så ville. Nu är väl botten nådd? Det kan inte bli jävligare. Eller?

ARTIKELN HANDLAR OM