Från SMIT-farsa till DUNDER-pappa

Stefan Johansson om sin långa väg för att bli en bra far efter skilsmässan.

RELATIONER
Foto: SARA RINGSTRÖM
Det var under semesterveckan i London Stefan och dottern Anna nådde fram till varandra.

 Jag var en sådan d ä r farsa. Anna var bara tre och ett halvt år när jag och hennes mamma skiljdes. Jag lämnade småstan för Stockholm och det var bara karriären som gällde.

Anna träffade jag bara då och då. Åkte och hälsade på henne och när hon blev lite större kunde hennes mamma sätta henne på bussen upp till Stockholm. Men jag kände henne inte. För jag hade ju inte varit intresserad. Jag trodde att det räckte med att vara lite ball och ”flashig”. Kids Saturday på hamburgersyltan och allt det där.

Det var när Anna ibland hade ont i magen när hon hälsade på mig jag började att fundera. Det var ju inget fysiskt fel på magen, fick jag veta när jag tog henne till akuten.

Anna hade ont i magen för att jag inte var en riktig farsa: Jag kunde inte ge henne trygghet hos mig, jag var så känslomässigt hämmad att jag inte visste hur man gjorde. Jag fick helt enkelt lära mig att bli pappa. Jag bestämde mig för att lära känna den här ungen. För hon var ju min.

Anna och jag började att prata med varandra. Jag gav henne av min tid, lät henne bestämma vad vi skulle göra, lyssnade på vad hon hade att berätta. Jag har alltid älskat Anna, det vet jag, men det var först nu jag vågade visa att jag gjorde det. Jag tänkte mycket på min egen uppväxt som skilsmässobarn och hur mycket jag saknade av kärlek och omtanke: hur otryggheten fick mig att må så dåligt att jag fick ont i magen.

Gör tvärtom, Johansson, tänkte jag. Gör tvärtom.

När jag sedan åkte med Anna på semester till London skaffade jag mig minnen som är bland de lyckligaste jag har. Vi promenerade runt i London tillsammans, skrattade, blev sura på varandra när vi var trötta, åt middag på kvällen, kollade på tv på hotellrummet. Det var som en examen för mig: så mycket hade vi lärt känna varandra att jag vågade vara en pappa som tog med mig min dotter utomlands.

Anna hade inte ont i magen. Jo, en gång, en kväll i restaurangen, fick hon ont i magen, för hon skrattade så mycket åt den där gubben som stötte på den unga tjejen.

Sedan, 1997, flyttade Anna upp till mig i Stockholm, och vi bodde tillsammans en tid innan hon flyttade ihop med pojkvännen.

I dag är jag en sådan där gnällig farsa som ständigt tjatar om att ”du har ju aldrig tid att hälsa på”.

– Fast du vet ju att jag älskar dig ändå, säger hon.

Okej, då, min älskade bebis. Jag får väl tro på dig. Jag lärde mig väl att bli en rätt hygglig farsa.

Stefan Johansson