Theodor blev till i en kopp

Foto: Stefan Mattsson
För familjen Minnhagen blev mötet med Lennart Nilsson starkt. ”Det var verkligen en upplevelse att lära känna honom. Han är så oerhört karismatisk. Ingen kan nog neka honom att ta en bild, säger de.
RELATIONER

De har alltid varit öppna med att de inte kan få barn. Att fotas till kapitlet om prov-rörsbefruktningar var alltså inget svårt val.

– Vi känner oss bara stolta, säger Louise och Christian Minnhagen.

 F ör tre år sedan plockades ägg ut från Louise Minnhagen. Och Christian lämnade spermier.

I en burk befruktades äggen.

Sedan sattes ett av de ägg, där cellerna delat sig, tillbaka in i Louises livmoder. Ägget fann sig tillrätta och började så smått växa.

Nio månader senare föddes Theodor. Ett av många mirakel.

– När de kommer med plaströret vet man att det sitter ett befruktat ägg där i. Och så vet man att det kan bli ett barn. Det känns fantastiskt, men samtidigt overkligt, förklarar Christian Minnhagen.

Theodor var makarnas fjärde provrörsförsök. Det hopp och den glädje som så många gånger tidigare vänts i sorg och förtvivlan resulterade äntligen i den enorma lycka det är att bli föräldrar.

Men provrörsbefruktningar är ingen lätt resa. Under flera veckor tar kvinnan hormonsprutor som justerar äggets cykel. Sedan är det ett antal gynekologiska besök före, under och efter själva befruktningen. Och dessutom ska hormoner tas i flera veckor efter att det befruktade ägget lagts tillbaka in i livmodern. Medicin och mängder av undersökningar?

– Många tycker att det är obehagligt att gå till gynekologen. Men för mig är det nästan ett normaltilllstånd, säger Louise.

Många par som har svårt att få barn får svårt att hålla ihop. Slitningarna inom relationen blir stora.

– Men för vår del har det här bara fört oss närmare varandra. Antagligen har det underlättat enormt att vi har varit så öppna, säger Christian.

Att bli fotograferade av Lennart Nilsson, och att låta Theodor bli ”provrörsbarn” med hela svenska folket har de inte tvivlat på en sekund.

– Theodor är ju ett bevis på att man kan få hjälp, att det finns hopp. Varför skulle vi undanhålla andra det?