”Vårt första barn dog i magen”

RELATIONER
Foto: Morgan Norman
ÄNTLIGEN PAPPA. Rickard med dottern Asta som kom till sedan Rikard och hans fru startat en fertilitetsutredning. ”Det var som om en psykologisk spärr släppte då.”

Klong! lät det när Rickard Olsson förlorade sitt första barn i en plåthink på Södersjukhuset i Stockholm.

Primus var den på hundra som dör av fostervattensprovet.

– Lena var 39 år och vi var båda övertygade om att vi skulle göra fostervattensprov, säger Rickard Olsson.

– Men nu efteråt har jag blivit missionär, jag har säkert räddat två–tre liv. För man behöver inte sticka in den där nålen som är så grov och tjock. Det finns andra prover man kan göra i stället.

I boken ”Längta barn – en antologi om barnlöshet”, skriver journalisten och programledaren Rickard Olsson själv om sorgen efter det förlorade barnet. Stressen som ligger i att vara 33 år och ensam i bekantskapskretsen om att inte ha barn. Men också om kärleken till Asta, dottern som ändå kom till slut.

– Som kvinna är det mer stigmatiserande socialt att inte kunna få barn, så det var svårare för Lena. Och hon hade ju haft en fysisk relation till barnet vi förlorade. Det hade funnits inne i hennes kropp och hon födde fram det. För mig som kille var det samtidigt ett bevis på att jag fungerade: ”Bra, jag har bly i pennan – nu kör vi.”

Den mörka medeltiden kallar Rickard Olsson åren efter missfallet.

– Det tog minst tre år av ältande. Vi kunde inte riktigt respektera att vi kände olika. Samtidigt som vi inte kunde prata med varandra tyckte Lena att det var kränkande om jag diskuterade våra problem med någon annan.

– Jag tror att 99 procent av alla par som går igenom något sånt här gör slut. Jag vet inte om det var kärlek eller lathet som gjorde att vi hängde kvar. I botten visste vi ju att vi tyckte om varandra – men hur skulle vi hitta tillbaka?

Till slut bokade Rickard och Lena tid på en fertilitetsklinik. Och plötsligt var det som att en psykologisk spärr släppte. Någon månad senare var Lena gravid och Asta på väg.

– Jag har alltid velat vara pappa, ända sedan jag var barn själv. Om man känner att ens egna föräldrar har svikit, då får man ett behov av att göra om det på ett bättre sätt.

På vilket sätt blev du sviken?

– Sviken kanske är fel ord men det handlar om såna där enkla vardagssvek som gör ont i ett barnhjärta. Att ingen fanns där och hjälpte mig på med dräkten när jag höll på med judo. Att jag när vi åkte på läger fick sova ensam på golvet i en gymnastiksal i Örnsköldsvik när alla andra hade en förälder med sig.

Hur ser drömpappan ut?

– När jag var liten var det judotränaren. Min mamma var ensamstående och jag brukade drömma om att hon skulle få ihop det med honom. Men när det gäller Asta ser han ut som jag.

Och hur är du?

– En som lyssnar, som ställer upp utan att vara en sån där curlingförälder som alla pratar om just nu, det är ett vidrigt ord. Föräldraskapet går ut på att göra barn oberoende, inte beroende. Barn måste få utmaningar men om det skiter sig så ska man som förälder vara där.

– Fysisk kontakt är viktigt. Där tror jag att grabbar ofta kommer efter. Samtidigt kan det vara knepigt, som när Asta och jag badar. Då kollar hon in min snopp och försöker greppa den – så nu sitter jag med snoppen nerdragen under baken för att hon inte ska se den.

Att förlora ett barn, har det gjort dig till en överbeskyddande pappa?

– Nej, inte mer än andra. Men en taxichaufför berättade att han förlorade sin 3-åriga dotter. Hon trillade olyckligt i köket. Kanske från en sån där stol som Asta står och hoppar på varje dag. Såna tankar orkar man inte tänka fullt ut. Men kanske är det just den rädslan som föder den här stora kärleken.

Diskutera:

Att bli pappa är väl bara att ladda pipan och fyra av — eller? I Aftonbladet berättar tre män om sin långa kamp för att få barn. Rickard Olsson förlorade ett barn i femte månaden. Sture Nordh kunde inte bli biologisk pappa. Patrik Löfgren har kämpat tre år i fertilitetsfabriken.

Anna Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM