”Kärnfamiljs- lyckan är en bluff”

Man måste inte flytta till landet och skaffa husdjur för att man får barn

RELATIONER

Ibland är det plågsamt

att tillhöra en kärnfamilj. Som singel hade jag tiotusen olika alternativ till livsstilar. Jag kunde vara en sökare, raka av mig allt hår och flytta till Burkina Faso för att studera teater. Jag kunde vara partyprinsessa, pluggande tråkmåns, promiskuös eller pryd, lantlolla eller överspänt innerstadshipp.

Med man och barn krymper möjligheterna. Det finns ett färdigt kärnfamiljsprogram som jag förväntas förhålla mig till. Man ska hålla ihop för barnets bästa. Lämna stan och bo i hus på landet, gärna med djur. Jobba deltid (obs! gäller bara morsor) och vänta så länge det går med att ha barnen på dagis.

Jag hatar

allt det där. Ändå kan jag på något oförklarligt sätt drabbas av dåligt samvete. Då och då hör jag mig själv förklara länge och utförligt varför jag jobbade heltid trots att det fanns en ettåring hemma (för att hennes pappa också var hemma) eller varför vi bor i en trång tvåa i Stockholm istället för i en rymlig villa i Obygd (för att vi trivs).

Då är det skönt

att forskningen finns. Någon som kan berätta att kärnfamiljspaket mest består av floskler, klyschor och hjärnspöken. Varför skulle lyckan självklart finnas på landsbygden? Det har visat sig att barn på landet är de som råkar ut för flest olycksfall och får minst kramar och ömhetsbetygelser. Och varför djur när pälsdjursallergi och astma bara ökar?

Förr skulle man

helst vänta med dagis tills barnet var minst tre år. Många vars barn började tidigare gick och skämdes. Nu hävdar psykologer motsatsen – barn ska börja på dagis före tre. Och ungar mår bra av dagis, det är inte ett enda stort lidande för att själviska föräldrar ska dra iväg och ha kul på jobbet.

Spiken i kistan

för alla vanföreställningar om hur barn ska ha det kom härom veckan, då två sociologer presenterade sin forskning grundad på intervjuer med 1300 barn.

Resultatet var tydligt. Skilsmässobarn mår INTE (observera: inte, ej, icke) sämre än andra barn. Inte heller krisade barn till heltidsarbetande föräldrar ihop mer än andra. Innehållet i samvaron spelade större roll än vilken typ av familj barnet hade.

Morsor och farsor:

Vi måste skippa det dåliga samvetet, skicka kärnfamiljspaketet långt ut i universum och spänna av. Det är okej att bilda storfamilj i en betongförort, blomma ut i homosexualitet eller lifta med barnen till Marocko. Det viktiga är inte att följa mönstret. Det är att vara en schysst förälder.

ARTIKELN HANDLAR OM