”Jag tänker sällan på Leo som handikappad”

Den ene av filmkritikern Fredrik Sahlins tvillingar fick kämpa för livet

RELATIONER

Fredrik Sahlin fick extra allt på en dag. För nio år sedan blev han tvillingpappa - och samtidigt far till ett handikappat barn.

- För att klara det måste man sluta tycka synd om sig själv, säger han.

Foto: Foto: MARIA ÖSTLIN
"Med tiden har jag börjat tillämpa daglig självanalys - varför tjatar jag på mina barn, är det för att de är jobbiga eller för att jag är stressad för något annat", berättar Fredrik Sahlin.

När Fredrik Sahlin fick veta att han skulle bli tvillingpappa blev hans första reaktion "Jippi, ta två betala för en!" Men den första tiden efter förlossningen var det inte mycket triumfstämning kvar. Barnen föddes för tidigt och den ena sonen, Leo, vägde 1,8 kilo, hade läpp-, käk- och gomspalt (tidigare kallat harmynthet), en njure full av cystor, hjärtfel och grav hörselskada.

- Det var som att befinna sig i ett sorts Hades, berättar Fredrik. Vi låg på en avdelning för ofullgångna och missbildade barn, det var oerhört deprimerande.

-Efter några veckor skrev vi ut oss själva. Det var ett stort misstagtag. Vi borde ha klamrat oss fast vid all hjälp vi kunde få.

Föräldrarna hjälptes åt att mata varsitt barn var tredje timme, dygnet runt. Samtidigt försökte Fredrik jobba. Det första tecknet på utmattning var näsblod. Sedan kom nästa symptom, dålig rumsuppfattning.

-På grund av sömnbristen gick jag in i väggar och slog i dörrposter. Jag blev sjukskriven på halvtid.

Efter tre år vände det

- En oväntad fördel av det första tunga året var att jag blev extremt effektiv på att arbeta. Ofta var det bara några få timmar i veckan som det funkade att jobba. Då betade jag av allt. Det tempot har jag fortsatt att ha.

När barnen var runt tre år började de finna en glädje i varandra.

- Sen blev det mest fördelar med att vara tvillingförälder. För mig handlade det också om att komma över en tröskel när jag slutade att tycka synd om mig själv. I början ältade jag allt som jag måste göra avkall på: fester, möten, en resa till London med jobbet. Men det är bara en kort period av livet som det är så, sen kan man göra allt igen.

I dag är sönerna nio år och det mesta har normaliserats. Leos hjärtfel har vuxit bort och familjen har lärt sig att leva med hörselskadan.

- Leos problem är idag ganska begränsade. Han är smart, social och framåt och jag tänker sällan på honom som handikappad. Det är ett så svårt och stigmatiserande ord.

Under åren som gått har sonen opererats flera gånger. Nu i september ska han göra den sista och största operationen av käkpartiet.

- Jag har varit med vid nedsövningen och uppvaknandet under de flesta operationer. Det är hemskt att se sitt barn ligga utslagen på operationsbordet. Och när han kommer ut efteråt, medvetslös och svullen, är det fruktansvärt tungt.

Hur ska en bra pappa vara?

-Det viktigaste är ovillkorlig kärlek. Ett barn ska inte behöva känna att han eller hon måste vara på ett visst sätt för att duga.

-Pappanärvaron i vardagen är extremt nödvändig. Jag är med mina barn i deras vardag, pratar, fixar matsäck och gympakläder och hela baletten som kan vara jättejobbig ibland. Men det betalar sig mycket.

”Vem vågar lämna en present till ett barn som inte ens fått komma ut hel?”

Fredrik Sahlin om tiden på BB. Utdrag ur ”Uppdrag: Pappa”.

Terri Herrera ([email protected])