Samhället är inte gjort för pappor!

RELATIONER
Foto: Sara Ringström
Ronny Olovsson är sportchef på Aftonbladet och pappa till Lovisa.

Redan på Mödravårdscentralen borde jag förstått det, barnmorskan tilltalade mig inte ens, tittade knappt.

Jag borde förstått att jag var ”pappa non grata”.

Att vi pappor faktiskt inte ska vara närvarande?

Jag satt där bredvid med min lustigt kulmagade sambo. Hon hade en människa i magen och jag var stolt. Jag hade ju varit med och tillverkat. Jag satt där redo att ta på mig fullt ansvar, att säga allt det där rätta, att visa att jag verkligen skulle vara där. Med. Mitt i bajset, sömnlösheten och barnmatsgegget.

Men.

Hon tittade knappt åt mitt håll.

Borde jag begripit.

Det heter ju M Ö D R Avårdscentral.

Efter en tjugo minuter började jag fälla lustiga kommentarer för att få uppmärksamhet som vilken treåring som helst. Jag kände mig pinsam – och irriterad. Faktiskt riktigt irriterad.

Det var på något vis tydligt att jag inte förväntades vara där.

I dag är Lovisa född. Hon fyller två år den 5 augusti och är grymt duktig på att rynka pannan och säga ”inte”.

Lovisa har en pappa som trots allt fantastiskt som hänt fortfarande är irriterad.

Det är små vardagliga ting, det tränger sig gång på gång på.

Vi är ute och shoppar loss en lördag, Lovisa får en ny sommarjacka.

Ljusgrön, moderiktig och med en liten blomma på. Flickig. Visst, jag kan inte kriga mot all könsrollsfascism, även om jag köpt henne polisbilar och blåa kläder sedan födseln (hon är blond och klär kanonbra i ljusblått, vad ska jag göra?).

Vi myser. Men så är det dags.

Depåstopp.

Åhléns City, mitt i huvdstaden.

Jag rullar mot toaletterna för ett raskt blöjbyte innan vi kastar oss ner för att beta av dvd-hyllorna.

Men, tvärnit.

– Nej. Du kan inte använda skötbordet, det finns inne på damtoaletten, säger den unga tjejen som dråsar över disken och plockar med femkronorna.

– Det finns pappor också som byter blöjor, mumlar jag och genomför sedan ett stående byte på herrtoan.

Samhället är inte gjort för pappor med barn.

Det är sant.

Jag sitter sedan hemma på vardagsrumsgolvet bland shoppingpåsarna och läser Lovisas favoritböcker om Max när jag känner hornen växa ut. ”Max lampa” av Barbro Lindgren uppvikt framför oss.

– Max klättrar bordet, läser jag.

– Max ramlar ner, Lovisa tittar spänt på bilden, hon vet?

– DUMMA LAMPAN! säger vi i kör.

– Ont på Max. Kommer blod, läser jag och Lovisa pekar på Max ben.

– Max gråter?

Och så det självklara:

– Kommer mamma.

Jag tystnar. Rättar mig sedan:

– KOMMER PAPPA!

Lovisa sneglar på mig. Ler. Det är nära att hon drar till med sitt sedvanliga ”pappa galen”, känner jag.

Men jag ler också.

För jag inser där och då att jag banne mig ska bli en gerilla-pappa.

En som fan inte ger sig. Som faktiskt också har rätt till ett skötbord intill urinoaren. En pappa som är en smula pinsam, men irriterad, faktiskt riktigt irriterad.

Ronny Olovsson