”Mitt hjärtegryn har börjat prata snopp”

RELATIONER
Ronny & Lovisa Ronny Olovsson är sportchef på Aftonbladet och pappa till Lovisa.

Hon skiner upp i hela sitt ett och ett halvt år gamla dockansikte.

Och utbrister med jubel i rösten.

– Pappa snåååååopp!

Mitt leende stelnar.

Jag har klivit ur duschen och inte dragit handduken om mig.

Min dotter pekar och skrattar. Upprepar frasen om och om igen. Kryper ihop lite och får en märklig gång, som en vadarfågel på jakt:

– Pappa snååååopp! Pappa snååååopp!

Hon pekar rakt in i skrevet på mig. På självaste apparaturen. Snorren. Dicken. Ja, ni förstår. ”Hon har i varje fall vett att säga något så – relativt sett – gulligt som snopp”, tänker jag förvirrat.

Jisses.

Vi har precis inskolat vår bebis på dagis. Jag trodde att det där snacket om ”blommor och bin” skulle dröja. Jag famlar åt mig badlakanet och skrattar, en smula tillgjort hör jag.

Okej, hon pratar om ”pappas snopp”.

Ingen fara.

Utökat ordförråd är bra. Det sa dom på kontrollbesiktningen. Ingen tvåa där inte.

Okej, hon pratar om ”pappas snopp” här hemma.

Ingen fara.

Men ... Vänta nu. Hon pratar varje dag om rutschkanan på dagis här hemma. Den tycker hon också är kul. Om hon gör det hemma, vad snackar hon då om på dagis? Som är kul? Som hon går som en häger och kacklar här hemma om!?

Jag rodnar vid tanken.

Barn ska ju vara barn. Men sexualiseringen är helt sjuk där ute i verkligheten. Att köpa badkläder till en snart tvåårig dotter är en grannlaga balansgång. Det enda som hindrar stringtrosor är förmodligen att Pampers inte maximerat uppsugningsförmågan av bajs tillräckligt för stringblöjor.

Och nu har alltså dottern börjat prata snopp.

Vi män har ju också det kollektiva peddotraumat. Den här eviga misstanken om att vi inte bara slår kvinnorna vi lever med, vi är dessutom potentiella pedofiler allihop.

Visst, jag kan skämta bort det. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte noterat om hon har manliga eller kvinnliga fröknar på dagis.

Sjukt.

Och vad är det som säger att inte någon på dagis tänker likadant om mig!?

Paranoian finns. Men jag antar att jag gör som de flesta andra, jag försöker låta bli att tänka på det.

Men när mitt lilla hjärtegryn nu plötsligt pratar snopp skaver tanken.

Kan hon inte bara vara barn?

Ändå vet jag, snart kommer jag att få förklara hur kroppen fungerar, hur livet kan ta slut och att människor faktiskt blir till i magen.

Det där sista har hon förresten förstått nu.

– Mamma, bebis i magen, säger hon.

– Ja, svarar jag.

– Pappa, bebis i magen, testar hon.

– Nej, pappa är bara ur form, försöker jag och en ilning av dåligt samvete för alla uteblivna gymbesök hinner rusa genom min usla kropp.

– Mamma har en bebis i magen. Kanske en bror eller en syster, säger jag och tänker att hon skulle bara veta ”vem” som stoppade dit den.

PAPPAS SNÅÅÅÅOPP!

Ronny Olovsson