Vår sexåring är livrädd för att bli bortglömd

RELATIONER

Fråga Hej! Vår son som är sex år har sedan någon tid bakåt blivit alldeles panikrädd för att vara bortglömd. Om vi inte hämtar honom exakt ett visst klockslag på fritids så blir han helt förtvivlad. Med bilköer och ibland dålig planering är det lätt att komma lite sent. Det kan räcka med att någon av oss kommer en minut över för att han ska gråta. Vi har förklarat att det kan bli ungefär mellan 16.00-16.30 men går klockan över 16.00 slutar han leka och går in i sin förtvivlan.

Han själv tycker inte om att prata om det här eftersom han blir orolig säger han. Efter lite prat hemma har vi kommit fram till att det handlar om döden. På något sätt tar oron och rädslan att mamma och pappa ska dö över och varje stund vi är försenade eller han inte vet var vi är blir en "katastrof".

Hur sjutton löser vi detta? Det känns svårt att ha ett gråtande barn som tror att det hänt något hemskt varje gång jag råkar komma några minuter "försent". Går det över av sig själv eller ska vi försöka prata med honom om döden? Snälla ge oss ett gott råd!

Hälsningar Lisbeth

Svar: Hej Lisbeth!

Det är fruktansvärt att se sitt barn brottas med stark ångest eller oro. Man känner sig maktlös. Ju mer man förklarar för barnet att det inte behöver oroa sig, desto mer stressat tycks det bli. Orden räcker inte till.

Min erfarenhet är att barn i den här åldern funderar mycket på döden och sjukdomar. Ibland känns det som en sorts oskuldsfullhet som går förlorad. Barnet inser att det inte finns några garantier.

Er son verkar vara inne i en sådan period när han behöver extra mycket trygghet. Det handlar om att skapa förväntningar som man själv klarar av att möta. Istället för hålltider, så ge honom en exakt tid när ni ska hämta så han slipper börja vänta. Och skaffa er marginaler. Om ni planerar att hämta 16.30 så säg att ni kommer 17.00. Det värsta för människor som lider av oro är glädjekalkyler. Att gång på gång få olika rationella förklaringar på varför mamma blev försenad ökar bara barnets känsla av att vad som helst kan hända, att mamma inte har kontroll. Träna upp era arbetskamrater på att ni vid ett visst klockslag bara kommer resa er och gå.

Och jag tycker absolut att ni ska prata med er son om döden. Även om det är ett livslångt arbete att försonas med insikten om att livet ska ta slut, så är det väldigt lugnande att bara få sitta hos sin mamma eller pappa och prata om det.

Varmaste hälsningar, Gustav

ARTIKELN HANDLAR OM