"Jag ville kasta honom i golvet"

En av åtta mammor får förlossnings- depression, Alexandra, 24, mådde dåligt i nio månader

RELATIONER

Den första tiden som mamma blir inte som Alexandra Olausson, 24, tänkt sig.

I stället för att känna lycka är hon ledsen och förbannad på sin lille son. När det är som värst vill hon kasta ut honom genom fönstret.

Nio månader efter förlossningen får hon diagnosen förlossningsdepression.

Foto: MARTINA THALWITZER
”Ibland kan jag ha dåligt samvete för att jag har känt en sådan ilska mot Cevin. Det är nog därför jag skämmer bort honom så mycket. Men han är värd det!” säger Alexandra.

Under graviditeten mår Alexandra Olausson bra. Hon trivs med studierna på vårdskolan och lever tillsammans med sin stora kärlek Magnus sedan tre år. Barnet är inte planerat men det är ingen tvekan om att de ska behålla det. Så får Alexandra havandeskapsförgiftning och tvingas ligga fyra veckor på Halmstad lasarett. Klockan 13.26 den 6 april år 2002 föds sonen Cevin, en månad före utsatt datum. Förlossningen blir traumatisk med akut kejsarsnitt. Inte förrän vid niotiden på kvällen får Alexandra träffa sin son.

Mötet blir inte alls som hon tänkt.

- Han såg inte ut som mitt barn, jag hade inte föreställt mig honom så. Jag kände ingen kärlek alls, säger Alexandra.

Skriker mycket

Efter två veckor på neonatalavdelningen kan familjen lämna sjukhuset. Alexandra som upptäcker att hon tycker ännu mer illa om honom nu. Han har kolik och skriker mycket. Alexandra skriker tillbaka.

- Jag kunde skrika åt Magnus att jag skulle kasta ut Cevin genom fönstret om han inte tog honom.

Magnus förstår att allt inte står rätt till med Alexandra oc h försöker underlätta för henne så mycket han kan.

- Magnus har två barn sedan tidigare, men det här var han ju totalt oförberedd på. Det var lika jobbigt för honom som för mig. Ändå var han enormt uthållig och tog allt ansvar för Cevin. Trots att han jobbade tvåskift gick han upp med honom på natten.

Kaosartad start

När de tio pappadagarna tagit slut är det dags för Alexandra att vara ensam med sonen. Första eftermiddagen blir kaosartad. Hon ringer sin bästa väninna Linnea som kommer över på direkt. Påföljande veckor utspelar sig följande scenario så gott som varje dag:

Cevin ligger och skriker i sin säng bakom en stängd dörr. Alexandra ringer Linnea och ber henne komma. Sedan går Alexandra och lägger sig och sover medan Linnea tar hand om Cevin.

- Jag vågar inte tänka på vad som hade hänt om Linnea inte funnits till hands då.

En natt när Cevin är drygt nio månader hittar Alexandra och Magnus honom medvetslös i spjälsängen. När de inte lyckas väcka honom åker de in till akuten och får beskedet att sonen har en hjärnhinneinflammation - och kanske inte kommer att överleva.

- Magnus var ledsen, men jag kände mig hur glad som helst. Linnea kom upp och hälsade på och var alldeles förkrossad över Cevin. Men jag såg det bara som att hon var där för min skull.

Hatkänslor mot Cevin

Cevin överlever och blir successivt bättre. Två och en halv vecka senare är de hemma igen. Strax efteråt är det dags för besök på barnavårdscentralen. Alexandra berättar för BVC-sköterskan om sina hatkänslor mot Cevin. Hon får en remiss till en manlig läkare.

- Han sa åt mig att tänka på kvinnorna i Afrika som minsann klarar av att ha åtta barn runt fötterna utan att klaga. Jag gick efter fem minuter.

Senare samma dag sitter Alexandra och Linnea och bläddrar i några gratistidningar om föräldraskap. Alexandra får syn på en artikel om förlossningsdepression och läser högt för väninnan. "Men Alexandra, det här är ju du!" utbrister väninnan högt. Hon föreslår att de ska åka till öppenpsykiatriska mottagningen. "Absolut inte! Då burar de in mig", protesterar Alexandra. Men efter en vecka ger Alexandra med sig.

- Jag fick träffa en sköterska som jag hade superbra kontakt med. Jag gick i terapi hos henne två gånger i veckan de två första månaderna.

"Försök att ha Cevin två timmar om dagen. Försök att tycka om honom. Och säg till din väninna att hon inte får komma hem och hjälpa dig med Cevin, även om du ber om det", säger sköterskan och föreslår att Alexandra ska börja äta antidepressiva tabletter.

- Jag har alltid varit emot den typen av läkemedel och tackade först nej. Men hon tyckte att jag skulle ge det ett försök. I dag kan jag se att jag verkligen behövde dem. De gav effekt efter ungefär en månad - och det blev en helomvändning för mig.

Vändpunkten

Cevins ettårsdag blir ännu en vändpunkt för Alexandra. För första gången sedan han kom kan hon säga att hon älskar honom - och mena det.

Sakta, sakta börjar livet ta form igen. Alexandra fortsätter att gå i terapi i åtta månader. När sköterskan ska flytta till en annan kommun kommer de fram till att det är dags att sätta punkt. Alexandra känner att hon har läget under kontroll.

- Men jag tar fortfarande antidepressiva tabletter, den svagaste dosen. De är en säkerhet för mig, i tanken.

Vill ni ha fler barn?

- Ja, jag vill verkligen ha ett till barn, för jag vill att det ska vara bra. Magnus också. Men visst är det blandade känslor, rädslan finns där. Samtidigt är jag säker på att folk omkring mig kommer att reagera snabbare om jag får en förlossningsdepression igen.

Med viss bitterhet säger hon:

- Jag kan tycka att det är synd att ingen reagerade på mig tidigare. Personalen på BB märkte inget alls och på BVC blev jag inte tagen på allvar.

Vad tror du utlöste depressionen?

- Jag flyttade till en fosterfamilj när jag var femton år och hade inte någon jättebra uppväxt. Jag har hela tiden känt att jag ska göra allt som min biologiska mamma inte gjorde och jag hade så höga krav på mig själv när Cevin föddes.

Mamma till Cevin och två bonusbarn

Foto: MARTINA THALWITZER
Alexandra och familj.

Nneka Amu