Ve och fasa, mitt barn fick gå hem ensamt från dagis

Sofia Wadensjö Karén om ett plågsamt föräldramöte

RELATIONER
Sofia Wadensjö Karén är tf biträdande redaktör för Aftonbladet Resa.

Det förskolechefen just sagt tar andan ur samtliga på föräldramötet.

Tystnaden är kompakt.

Så börjar sorlet.

- Vem kan det vara?

-Är det verkligen sant?

- Har något barn gått hem ENSAMT från dagis? Det verkar ju inte klokt.

Själv sitter jag tyst. Antagligen med hettande kinder och örsnibbar.

Jo, det är sant.

Det finns ett barn som har gått hem ensam från dagis. Och det barnet är mitt.

Det hela utspelade sig i våras. Lillebror låg och sov i hög feber med öroninflammation. Klockan närmade sig hämtningsdags för hans snart sex år gamla storasyster.

Där stod jag i valet och kvalet. Låta honom sova kvar i sängen, hålla tummarna att han inte skulle vakna på de tio minuter som jag skulle vara borta, stressa till dagis 400 meter bort, stressa på storasyster och skynda, skynda tillbaka till ett - förhoppningsvis - tyst och lugnt hus.

Eller så fick jag väcka honom, tvinga på honom kläder, sätta honom i vagnen och dra i väg honom trots att han äntligen, äntligen somnat efter all gråt och smärta.

Det var då jag kom på det - genidraget. Att jag inte hade tänkt på det förut. Min snart sexåriga tjej kunde ju gå hem ensam.

Mäkta nöjd ringde jag dagis, bad dem hämta min dotter så att jag fick förklara läget för henne. Hon är trots allt den försiktiga typen. Jag frågade om det var okej för henne att gå hem själv.

Hon blev själaglad.

Jag förklarade läget för hennes fröken. Att hon skulle släppa ut henne genom grinden och att jag tog fullt ansvar.

Innan ni läsare ringer socialen vill jag betona att min dotter gick max 20 meter obevakad, resten av hennes hemväg har jag full uppsikt över från trädgården, hon behövde inte gå över en enda gata för att ta sig hem, hon gick på en gångväg och dessutom är hon en till övermåttan ansvarsfull och försiktig liten dam.

Jag såg henne på långt håll där hon kom skuttande längs med vägen. Stolt som en tupp. Väl hemma hade hon växt säkert en meter.

De följande veckorna tog denna försiktiga lilla tjej för sig mer än hon någonsin gjort. I positiv bemärkelse.

Hon vågade fråga saker i affären själv, hon vågade gå på kalas utan att hennes pappa eller jag var med (rätt normalt för övriga femåringar, men inte för denna försiktiga tjej) och hon började rida utan att någon behövde hålla i hästen.

Kort sagt. Min tjej kände sig som den mognaste och modigaste femåringen i hela världen. Häftigt att se var det.

Men ändå satt jag där på föräldramötet några veckor senare - tyst.

Jag vet att jag borde ha förklarat. Att jag borde ha beskrivit hur trygg hemvägen var, att jag såg henne hela tiden, hur mycket hon hade växt av att känna att hon faktiskt vågade. Och av att hon kunde.

Jag borde ha läst lusen av dem som tyckte att jag var oansvarig.

Jag tror nämligen att barn växer av få ta ansvar. Att deras självkänsla stärks. Och att vi i dag överbeskyddar barn alldeles i onödan.

Behöver jag ens nämna att meddelandet på föräldramötet gick ut på att barnen INTE PÅ NÅGRA VILLKORS VIS fick gå hem ensamma i fortsättningen.

Tre saker barnen kan hjälpa till med hemma

Sofia Wadensjö Karén