Guldstunderna blir viktigare när det råder akut tidsbrist

Foto: Börje Thuresson
Joel, Erika och Freja.
RELATIONER

Mamma, du bara lämnar mig. Jag vill ju VARA med dig!

Freja sätter sig surt i en snödriva utanför dagisgrinden och stirrar trotsigt på mig.

- Jag går INTE in i dag. Du ska vara HEMMA.

Jag gapar. Hon som älskar sitt dagis, som gillar att vara nollnolla och "andren äldst" i gruppen. Som läser för småbarnen och alltid är så malligt i-höst-börjar-jag-skolan-stor. Hon som under ett års tid toppengrejat att jag gått från frilans och hemmajobb till en heltidsanställning med 2,5 timmar i restid varje dag. Hon som kirrat det bättre än någon annan: brorsan Joel, pappa Dan, jag själv. Tills nu.

Någon gång under den tre minuter långa promenaden från radhuset till dagis får Freja nog och vill vara med sin mamma och ingen annan. Alls.

- Pappa kan ju hämta tidigt, redan efter lunch, försöker jag.

- Jag är JÄMT med pappa. Jag vill vara med DIG!

- Men lilla loppanpoppan Freja, pappa och du som har så kul? Vi ringer och säger att han ska hämta JÄTTESNART, fortsätter jag käckt och rafsar runt i väskan efter mobilen. Freja ruskar på huvudet.

- Okej, nu vet jag! Så...! HÄR... gör... vi...(var är alla listiga planer när man behöver dem?!)

- Om... du... går... in...(tänk, tänk, tänk!) utan att tjorva så att mamma inte missar sin buss, då gör vi något mysigt i helgen, bara du och jag? Vad säger du om det, hm?

Freja reträttbackar med myrsteg mot radhuslängan.

- Hörrö du du, nu kommer du genast hit! säger jag med Stränga Rösten.

- Annars blir fröken Tina och fröken Anna riktigt ledsna på dig. Hu, vad dåligt.

Freja ökar takten på myrstegsreträtten och blänger besviket på mig.

- Men, mamma MÅSTE jobba, säger jag uppgivet.

- Om mamma inte kommer till jobbet, blir mammas chef arg och vill inte jobba med mamma mer och om jag inte har något jobb, då tjänar jag inga pengar och då, då, då... har vi varken råd med varmvatten, lördagsgodis eller mat till katterna!

Dåligt. Dåligt. Jättedåligt. Men.

Freja hejdar sig mitt i ett ministeg, går sakta mot mig.

- BLIR din chef arg? På riktigt? Hon sticker goddaghanden i min.

- Nja, kanske inte jättearg, men lite ledsen säkert. Och jag har ju lovat att jag ska hjälpa till och göra tidningen och då kan jag inte bara strunta i det.

Vi går sakta in på dagisgården.

- Mamma, det där särskilda, kan vi göra det i kväll?

Medan killarna är på hockeymatch (jo, väldigt killkilligt) äter Freja och jag mysmiddag, badar skumbad, tvättar håret, klipper naglarna och smörjer torra fläckarna med specialsalvan. I tv-soffan borstar jag hennes hår medan hon nynnar med i Kim Possiblelåten på Cartoon Network. Jag sniffar i hennes silkeslena, barntvålsdoftande nacke och njuter.

Av hennes sällskap. Av klyschiga "här och nu". Av att inte vika tvätt eller prata i telefon. Av att tänka hur många såna stunder vi ska ha, jag och Freja. Jag och Joel.

På väg till dagis nästa morgon säger Freja:

- Jag ska gå jättefort i dag.

- Jaha?

- Så att du inte missar din buss, mamma.

Så enkelt var det alltså. Freja behövde tanka mammatid.

Okej, jag vet att det är hopplöst ute att tänka "kvalitetstid" och att ungar behöver stora sjok av uppmärksamhet. Men - under perioder i livet då det råder akut brist på kvantiteterna blir guldstunderna som håller hög kvalitet desto dyrbarare.

Erika Scott

5 marsfavoriter

Erika Scott